Aftonbladet – 17 december 1841, sida 2

om att gifva snöflockarne föreskrifter i hvilka ormer de böra ligga eller icke ligga. . ; Imedlertid slutade ej den unga soldaten med fvanstående enstaka jan, utan styrkte sin bekräftelse tvärtom med följande ord, som hvar och en må komma ihåg att de äro sagda af soldaten och icke af författaren, af sista länken i kedjan om sällan förmår se upp och rätt fatta den första, och ej af contour-tecknaren. Ja, de lär väl ha funnit att det nyttade ill ingenting, utan bara kostade fasligt med pensar att så der släpa ihop folk från alla Jandsänindar för att exserra, skriva och läsa, alldeles som små skolpojka: Tvi f.., det va interoligt! Löjtnanten var visst fasligt beskedlig, men sel han var så ung han med, och det vill båd år oeh förstånd för att vara skolmästare, helst för fullväxt folk till. Han blef ibland så ond att han boppade, och jag undrar inte stort piet, för somma va nu så gudomeligt dumma att de kunde reta småsten; men jag kunde aldrig hålla mig för skratt när han gick omkring och mästrade våra fingrar, hur hvulet vi skulle hålla pennan när vi skulle skrifva, för, sanningen att säga, så tycker jag att bara det blef skrifvit, så kunde det just qvitta och vara lika godt hur pennen satt i näfven, helst jag för min del aldrig kunde bjuda till att skrifva ett ord med pennen, såsom han sattn, utan när han gick till en annan för att sätta!n rätt, så vred jag min så som jag är vand vid. Mången timme sick bort för det bråket. Och så räkninga sen! Ja, der räknades så många riksdaler, skillingar och runstycken att jag vånner jag hade en tusendels tusendedel deraf, så skulle jag och hela Nolby soeken vara stenrika. Men det såg jag srannt, att när man inte fått der dera räkninga n i skallen från barndomen, så har man aldrig ågon rätt nytta af den, för jag, Gud förlåte mig, äknar ändå alltid på mitt gamla sätt. Nej sel m somma från början fick gå i lära för att bli