Aftonbladet – 16 december 1841, sida 2

ångfartyget Solide till 8t. Petersburg, der han spelade så, att senaten i förtjusningen lofvade folket en konstitution; det vill med andra ord säga: var nära att blifva rubbad till sina sinnen. Sedan Hr Pizaquinto rest, blefvo tidningarne något dufma af sig och viste icke riktigt hvad de skulle säga. Jag sjelf var något förlägen om ämne, ty det är icke alltid man blir så uppspelad,, som då en tonkonstnmär råkar att komma. Jag fick således något andrum att besinna saken, och kom då till följande omdöme om såkallade konstkritiker, nämligen : 4:0 Att meningen med en sådan, liksom med alla ardra muntliga eller skriftliga meddelanden, treligen är att göra folket bekant med saken och framställa hvad vi sjelfva erfarit. 2:o Att detta icke är nödigt för dem, som sjelfva varit i tillfälle att döma om saken; ty desse antingen bedöma den riktigt eller oriktigt, och i intet af fallen hjelper koenstkritiken till något annat än att framtvinga en skara hycklare, som påstå sig hafva varit i sjunde himlen, då de helt enkelt önskat sig vara tusende mil från konserten, eller, om mästerskapet varit verkligt och omdömet råkar vara rättvist, omtugga hvad alla förut veta; och 3:0 Att det ej heller är nödigt för dem, som icke varit i tillfälle att sjelfve höra mästaren, ereedan ingen talang i verlden förstår att beskrifva en sak, för hvilken läsaren ej har någon skala. Hvad gör det em sådan, om man säger: Hr Pinaquinto spelade med större smak än Hr Prusne och med mera vitesse än Hr DAubert; en sådan läsare har hvarken hört Hr Prume eller Hr DAubert; och den som hört dem, vet, oaktadt hela beskrifningen, rätt och jemnt ingenting. Sådan var min innersta tanke på nykter kaluf; men bevara mig att utsprida den bland folket, som så gerna läser konstkritiker och tror sig På fullt allvar sbegripa hvad ingen menniska kan förstå., — Jag ville dock ej släppa min käre Pinaquinto för så godt köp, utan beslutade att endast än