Aftonbladet – 16 december 1841, sida 2

— Angående landshöfdingeförordnandet i Jeratland, bar en längre skriftvexling förts i tidninsen Allvar och Skämt, som utkommer i Sundsvall och hvarem vi förut en gång nämnt några ord. Den sista af dessa artiklar påstår och försäkrar, att tonen inom länet allmänt skall vara mot Hr Montgomery; men, utan att bestämdt bilägga något bevis derför. Vi införe ett stycke deraf, för att jemväl få tillägga något för egen räkning. Den lyder sålunda: a Vi få således lika öppet, som Ni, erkärna vår tro, att man kunde och borde finna någon, som bättre passade för platsen, än både Hr B. och Hr M.; men vi kunna icke, met öfvertygelse, säga annat, än att Hr M., oaktadt den liberalitet, kan afficherar, till den grad har opinionen inom provinsen emet sig, att hvarken Er eller någor amnans talar kan förbättra den; Mi är, i det fallet. en hjelte, min Herre! att Ni strider mot nästan hola befolkningens, och kanske äfven mot er egen, verkliga öfvertygelse. Det är således alldeles bestämdt, att, em en landsfader bör hafva förtroende bland det folk, hviltet han. i Konungens stad och ställe, skall omhulda, så bör Hr M. icke blifva Jemtlands landsfader. — Folket ser på hamdlingar och akta ej foglalåt. Upptrö?:: ;: Husån var ett brott, begånget af Hr M:s underhafvande, deri har Ni rätt; men det zastade en stark skugga på Hr M. sjelf. Mat, så väl som tillgifverhet, komma icke utan orsak — deri bafva vi rätt. Ni försäkrar, att Hr M. oonekligen har stora förtjenster;nå väl, min Herre! hvarför anförer Ni icke en enda? hvarföre passar Ni icke tillfälle att öfverbevisa 0oss?? Folket hade då kunnat döma öfver deras värde och vi skulle visst icke förmekat det conekliga. Kanske vi mera, än Ni sjelf, inse och beklaga, att en öfverlägsen förmåga, genom brist på hållning och på sann karakter, genom brist på öppenhet och, som det vill synas, äfven på ged vilja, skall onyttigt användas och, i stället för ait gagna, göra sig misstänkt och löjlig. Det hvarken beror på oss eller Er, utan på Hr Montgomery sjelf, att rubba en öäfvertygelse, hvari inger gnista hat eller illska inblandat sig, fastän er blindsmickrad Kommissionärs alldeles opåkallade anfall på en annan person, för ögenblieket väckte herm öfver de usla medel, hvaraf man ville betjena sig, då man måste gifva efter i verklig förtjenst. Det beror af Hr Montgomery sjelf, att i en framtid med sina handlingar bevisa, att vi misstagit oss; vi skola då med glädje erkänna hans förtjenste