hålla den, så bruka den endast för egea sak; icke för min. Tillåt mig att behålla den som ett memento mori och tecken af er konungsliga gunst, sire! sade den förskräckte och oförskämde ynglingen. Men kovagen var nu så gladt stämd, att han öfversåg den Dittra sarkasmen. Den rad af glada fester, som följde på Gonzagas förmä!ning, var snarlik det sista uppblossandet af en slockaande fackla; ty med konungens tilltagande sjukdom jog glädjen afsked från hofvet. Banketter, baler och maskerader voro bevis på konungens belåtenhet med den vändning sakerna tagit; men obelåtenhet och ne stod att läsa i mången narrad friares mulna Ick. På den mest lysande af dessa fester, en maskeradbal, var Caussade, hvilken nu stod i högre gunst hos både konungen och hertigen, äfven närvarande. Noga bekant med hofvet och sjelf maskerad, ble det honom icke svårt att igenkänga de masker har ville. Hans afsigt var, att, om möjligt, skaffa sig ett samtal med prinsessan Renata. Endast uti halsalen kunde detta ske, om det ens var möjligt. Men BRenata hade aflägsnat sig redan i början af festen under förevändning af illamående. Om frukten att Canssade skulle förråda sig var orsaken till hennes afligsnande, eller om hon ru beslutat att foga sig i sitt öde med undergifveuhet och tålamod, derom lemnar historien icke någon upplysning; men borta var hen. Först sedan Caussade länge, med växande otålighet kade sökt henne öfverallt, blef han underrättad om hennes bortgång. Det smärtade honom djupt, att så se sitt hopp gäckadt, men han fattade sig snart och föll på en annan tanke, hvilken han ock genast utförde. Han uppsökte den unga hertiginnan af Gonzaga och bad henne om ett ögonblicks samtal mellan fyra ögon. Då hon beviljade bonom det, förde han henne till ett aflägset hörn aj salen, aftog sin mask och beskref sin olycka fö: