Aftonbladet – 13 december 1841, sida 1

AN 2 ADA Se EN Ne TG EA TEA rt TE Ad adjungerade ledamöter och tillförordnade tjenstemän. — Eit betydligt uppseende väckte under de föregående dagarna den från Götheborg hit ankomna nyheten, att ene asseciten i handelsfirman B. Carnegie et Komp., Hr Gustaf Lamberg plötsligen blifvit skild ifrån bolaget och afrest på ett fartyg, såsom det uppgifves, till Montevidee. Man talade mycket om stora pekuniära svårigheter, ådragna af Hr Lamberg personligen utan sammanhang med handelsafförerna, såsom anledning till denna katastrof. Äfven här i hufvudstaden lära resor af samma betänkliga anledning inträffat. Icke mindre än tre personer mom la haute volee och jenaväl en för någon tid högt flygande marchandtailleur absenterade sig för någon tid sedan tätt efter hvarandra. Den sistnämnde har sedan återkommit och gifvit in sin stat. RR VRSEOERSNERNR — Man är ännu trettiotvå år efter införandet af 4809 års regeringsform i frestelse att fråga sig sjelf, om Sverige verkligen äger någon grundlag, när man läser de till utseendet enfaldiga, ja, till en del verkligt damma, men med fullkomlig afsigt framställda begrepp om den offentliga rätten här i Sverige och om statsfördragets enklaste axiomer, som alla dagar förekomma i de absolutistiska bladen. Ibland dessa försök att grumla bert de tydligaste saker, ha wi likväl sällan sett något mer misslyckadt, än de gamla, at Svenska Minerva uti flera numrer å nyo uppdukade jeremiaderna, att oppositionen här ilandet egentligen är en opposition mol konungen. Det är åtminstone för oss emöjligt att inse, bvarthän kamarillakotteriet vill komma med detta snack. För att å vår sida så mycket sem möjligt undanrödja besväret af dylika frasers vidare repeterande, vilje vi i förbigående fästa uppmärksamheten på någet som Minerva icke låtsar förstå, men för öfrigt hela verlden troligen begriper, att nemligen en oppositien mot konungen är något som redan för vissa fall är förutsatt i sjelfva regeringsformens tillvare och i åtskilliga af de kontroller på den styrande makter, som der finnas stadgade. Eiler hvad är väl i sjelfva verket bela meningen med stadgandet, att ansvarige rådgifvare blifvit satte vid konungens sida; med föreskriften att protokoll skail föras i Statsrådet; att rådgifvarne skela vara ovilkorligen förbundne att uti alla der förekommande mål sina meningar yttra; att föredraganden i vissa fall är skyldig vägra sin kontrasignation; att der Konungens beslut vore uppenbarligen stridande mot regeringsformen eller allmän lag, skola rådgifvarne deremot göra kraftiga föreställningar, m. a. och att Statsrådets ledamöter skola vara ansvarige, der de icke uti sina rådslag om allmänna mått och steg iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller der de underlåtit att genom kraftiga föreställningar söka förbindra beslut, som strida mot regeringsformen? hvad är väl, säga vi, meningen med allt detta, i fall någon mening deri skall finnas, om icke att en opposition mot Konungen bör och skall äga rum från rådzifvarres sida, vid alla sådana tillfällsn, der de finna Konungen, af egen drift eller fräömmande inflytelser, böjd att bandla annorlunda, än de enligt sin öfvertygelse anse lagligt eller nyttigt? Samma tanka ligger äfven tydligen till grund för det stadgandet i tryckfrihets!sgen, att anmärkningar öfver styrelsens tillgöranden icke kunna, under förevändning att innebära tadel eller klander, anses straffbara, såvida icke skrifsättet utmärker sig såsom smädligt eller skändligt. Låtom oss närmare upplysa detta med ett exempel. Om frågan är att tillsätta en tjenst, till hvilken många sökande anmält sig, och Korungen skulle synas böjd att gifva sysslan åt den minst meriterade, så hafva rådgifvarne, enligt vår tanka, icke uppfyllt sin pligt dermed att de för sin del votera på någon af de mera förtjente, och sedan stillatigande låta Konunger nämna den förstnämnde. Om de icke vilja förråda Konungens anseende och sin egen ställning och ära, samt anses för erbarmliga nollor; med ett ord, om de vilja svara inför tandet för det höga för