Aftonbladet – 13 december 1841, sida 1

FSEISKERNES ANSER NSTR TN os EN Ae vassen AAA OK djupt sårad stelthet, hvilade på Diana, Snart öfvergick äfven blekheter på bennes kirder till en rodnad, som i färgglans föga gaf bertigens efter. cModer! utropade hertigen slutligen, hvad gör ni, hvad vill:ni? ... Ni vet ju, att denna hand redan en gång ... Blef er nekad, inföll Diana. aNekad, emedan den då tillhörde er fattig, värnlös flicka, af sina slägtingar bestämd till klosterlifvet; — nekad, emedan hon ansåg er så hög, att hon för intet pris ville fördunkla er glans, hvilken hon önskade, att, om möjligt, se ännu Åsr lysande. Men den tid, då hom så germa tänkt och kandlat annorlunda, då stod det icke merihennes makt... Men föraktar ni icke nu denna band, så lägger jag den med innerlig glädje i er. C Af medlidende? frågade hertigen dröjande, men likväl besegrad. aGonzaga! låt icke vår förbindelse slutas i vrede! Mitt medlidande, som ni behagar kalla det, kan väl gå upp emot den ovilja, ja, Yrede, med hvilken ni mött alla mina blickar sedan den stunden. För att rädda ert Mif, ville jag gerna offra mitt — men huru mycket hellre ville jag ej lefva, för att göra er iycklig!a Drömmer jag) utropade hertigen knäfallande. cSkall det ögonblick, som hotade mig med den största fara, bli det sällaste i mitt lif! O, Diana, jar upphörde icke ett ögenblick att älska er! Min oro, mitt bekymmer, mira hopplösa blickar ... hvad voro de asnat än kärlek? Modren lade deras hander tillsaraman, gret tårar af glädje och skickade genast efter presten. Hon lät äfven tillsäga Renata, att Diana denna natt skalle stanna hos henne. De älskande blefvo allena. De vexlade sina glada förhoppningar, de lago åt sina ae misstankar, de jollrade kärlek — och vore sälla. aDiana! sade Gonzaga med innerlig tillförsigt, chärefter skall min tro på din rena dygd vara lika