Aftonbladet – 11 december 1841, sida 2

vore hertig — som söker att förföra hans syster och glömmer den aktning han är skyldig majestätet, och som sätter sig emot konungens vilja. Gå! Caussade gick. Men knappt hade han ankommit till det honom anvista rum, innan han slungade dolken ifrån sig, utropande: Nej, Carl; dertill förband jag mig icke. Jag är i sanning icke här, för att spela en rfördsres roll. Det är sant, jag hatar den herrsklystne och befallande Gonzaga, och jag vill hämnas — men det skall ske derigenom, att jag vedergäller endt med godt. Nu är han säker, ty hans lif hvilar i min hand. Hm, kanske var det också jag, som bragte konom i denna fara .... Nå, än sen — månne han förtjenar något bättre? — — Hvem bad honom att söka vinna någon gunst af henne, som endast bar ögon för mig, och att i henRes närvaro spela em stolt nobile emot mig. Tiden att handla inföll snart. Två dagar efter samtalet med konungen jagade han i Carls säi!skap, och då han hjelpte honom på hästen, hviskade konunmgen i hans öra: Har du dolken? Caussade nickade jakande. Låt då villebrådet falla i dag. Jag skall nog skaffa dig tillfälle att utan vittnen utföra din gerning., Konungen höll ord. Wnder loppet af dagen gaj han åt hertigen och Caussade serskilda uppdrag, hvilka aflägsnade dem ifrån det öfriga sällskapet. Huru lätt hade icke Caussade då tillfälle, att i någon mörk och aflägsen del af skogen utföra sin blodiga bragd. Caussade läste tydligen en misstrogen och forskande blick i konungens mörka öga, då Gonzaga frisk och sund återvände efter uträttadt ärende. Dagen förgick, och då konungen gaf tecken till återtåg, då ljungade han en hämndfull blick på Caussade; — men denne blef lugn. Så snart konungen hemkommit, lät han genast inkalla Caussade i sitt kabinett. Då denne inträdde, låg en djerf trotsighet i hans sköna anletsdrag, men snart krossades denna hans tillförsigt af den mörka vrede som var lägrad på Carls dystra panna. Kan: ske var det nu för första gången i sitt lif, han inför en mäktigares ögon insåg sin obetydlighet och van. makt. — Pojke! dundrade Carl emot honom, du har haf mig till narr!... och likväl vågar du inwäda i detta