Aftonbladet – 9 december 1841, sida 2

llahanda Hr Böttigers qväden och en ny saming sånger al Braun. Ar det pieriden med luan och med de vemodsfulla dragen, föm häner sig i armen på den glada sårggudinnan, för utt med hemne stjäla sig in i vårt gille, eller är let den glada ech jevialiska, som dansar fram utt taga försteget af den melankoliska, och attj Rn gång trotsa dess allestädesmärvarelse? I hvilket fall som heldst, lefve glädjen! .... Och heder och tack åt dem, som sjunga henne! Der gå nog ändå så många mulna skuggor öfver våra öden, att man icke behöfver för reskull stänga sina fönsterluckor på ljusa dagen, tända vaxljus och messa psalmodier. Serg och belröfvelser bo vägg i vägg med lifvets alla, äfven jusaste skiften; hvarför då i dikten söka ett ytterligare till hvad verkligheten ger oss så tillräckligt? Och likvål, är det ett allmänt natienallynne, ir det dålig matsmältning, e!ler är det snarare iilgjordhet, — gud förlåte mig att jag tror det! — som vållar att våra skalder ständigt äro vid så fasligt dåligt humör, som gör hos oss en munter visa, en lustig ten så sällsynta, att man riktigt svänger hatten i luften, när man ändtligen för en gång får höra ljudet deraf? Af den gamla Bellmanska sången lefver blott ett svagt eko, och ingen Anacreon diktar för oss en vacker sommarqväll på Djurgården, vid sitt lilla punschglas på flustret hes Davidson, några leende rader em kärleken och drufvan. Dahlgren är icke mera hvad han varit, han sjunger icke mer, han endast jollrar. Och säg mig för öfrig: någon af våra hundra skalder, som en enda gång jemnat en rynka i din panna eller lockat din mun till en dragning? Ingee. I öster, i vester, i söder, i norr; ingen, mer än Brn. Det är också en firma, detta Brr, som hela vår allmänhet känner; man känner den, som etiketterna på Champagnebuteljerra, och det smakar att få en droppa vin, sedan man långa tiden sutit och druckit vatten. En nysamling af Brauns peemer beköfver derför endast anmälas, icke recenseras. Den har sin publik, som en berömmande kritik icke skall kunna göra större, än den redan är, och som deremot en öfver ett och annat litet fel eller lyte brummazrde icke skall förminska. Ty det är den friska, fria ech jovialiska andan i det heia, som en gång för alla anslagit oss och gjort Hr Brauns popularitet och som skall bibehålla denZåt honom. Man är icke så nogräknad, så länge man blott får hjertligt skratte. Det förevarande häftet innehåller, utem de egentligen lyriska styckena, äfven några lifligt och spirituelt tecknade genrebilder, i dramatisk form, kallade Hustaflors, och till de glada, humoristiska inspirationerna blanda sig flera af denna varma ungdomliga frihetskärlek, som serskildt ställer Hr Braun så fördelaktigt framom mängden af våra pjunkande, med sin tid och med hela det verkiiga lifvet ebelåtna poeter, och hvaraf man redan bland Hr B—s förra sånger förnummit fiera raska och entusiastiska anslag. Medan jag bläddrar i den glada boken, må det tillåtas mig att derur låna ett litet stycke aller par. Det är så naturligt, att man räcker åt sina vänrer att läppja af bägaren, när man just slagit upp ett fat af sitt bästa. UNDER EN BRUNNSDRICENING. Detta brunnslif lifvet tager, Allvarsam blir denna lek! Se, hur jag mig ätit mager Och hur jag mig druckit blek! Helsan, här vid helsobrunnen, Ar rent af försvunnen. Här, uppå en böjlig bräda, Styf jag sitter, som en stör. Icke vill jag vattnet häda, Men — det är ej sin likör. Det blott borde nyttjadt blifva, För att qvarnar drifva. Dalens blomster, bergets ceder Finna vattnet dyrkansvärdt, Bite alla Quadrupeder, Ty de ha ej bättre lärt. Ack! men jag på vin fått smaken, Det förändrar saken. En cistern blir snart min maga, Böljan ökas dag från dag. Kan den svagaste bland svaga Ståirka den, som sjelf är svag? Nej! jag hellre tror på musten Från den spanska kusten. Se, omkring mig gå blott hamnar, En är blek och en är blå. Döden snart oss alla famnar, Om vi längre hålla på. Flicka der, med täcka kinder! Drick, för Guds skuld, minder. Hvarför sjelf de rosor dränka,