Aftonbladet – 9 december 1841, sida 2

Förundrad såg Diana på henne, och sade med ett tvunget leende, genom hvilket dock en halfqväfd suck framsmög: Jag såg icke någon blick. O, du lyckliga, utropade Renaia och lättade sitt bjerta gerom en djup suck; kbvarföre ej tillstå? Dig hindrar intet hofceremoniel, ingen befallande breders egensinnighet ifrån att följa ditt hjertas böjelse... Hvarföre ser du så misstroget på mig? Lägg dina glödande kinder emot mitt bröst och säg: syster, jag är lycklig! Ack, om ändå dessa blickar sökt mig!s Då hon sagt detta, omfamnade hon Diana och dolde sitt ansigte vid hennes bröst. Nu förstår jag dig icke, Renata. Tala tydligare.n Danr blick — eo! måste jag då först säga det! — den blick, hviskade Renata, och såg upp med en misstrogen och fruktande min, den bliek, som den sköne Caussade kastade upp till oss — till dig; — han ellena såg oss. Då han red bort, vände han sig ännu tvenme gånger om, för att se dig! Men jag såg honom icke; svarade Diana med föraktlig köld Och likväl glänste en darrande tår i ditt öga? — På hvem, om icke på dig, vora hans blickar riktade? — Jag, jag döljer icke mina känslor. Min brors hof utgöres af det sanna ridderskapets blemma; men jag har öga blott för en ende. Förlåt mig, om jag, upptagen af egma tankar och drömmar, glömt att utspionera dim älskling, oeh sig mig nu utan vidare omsvep, hvem som i ditt tycke är den skönaste och älskvärdaste i den lysande riddareskaran? Må ske!s svarade Diana, litet skygg. Den sköNaste?... Renata, det vet jag i sanning icke, — men den älskvärdaste är utan tvifvel hertigen af Gonzaga.s a ofronzaga!... Älskar du då honom?, Ålska henom?... Det har jag ju icke sagt... och likväl, Renata, tror jag det nästan sjelf. Men var lugn, frukta intet. Du har ju sjelf sett, att han sedan någon tid uteslutande visat dig uppmärksambet och tillgifvenhet; — nej, nej, Renata, förstå mig rätt: det är icke kärlek, det är endast en systerlig omsorg om er, som ängslar mig. Hvad skall det väl bli af er kärlek?... Aldrig ger din bror sitt bifall till en förening med hertigen. Jag skulle icke heller ge mitt, ty jag älskar henom icke. Men du, du Diama!... det öfverra