Aftonbladet – 2 december 1841, sida 3

— SCKLLING 1 BERLIN. Den 45 dennes öppnade denne berömde filesof sira föreläsningar i Berlin, dit kan förliden sommar, såsom våra läsare torde påminna sig, kallades af konungen i Preussen. Alltsedan Schleiermacher och Hurmboldt läste effentligt i Berlin för många år sedan, hade man icke der sett en sådan mänrgd åhörare samlad i någ auditorium. Oberäknadt de 250 studenter, som anmält sig att bivista Schellings föreläsniegar, voro: alla universitetets mnotabiliteter, nästan alla privat-i docenter, och ett stort antal civila och militära em-; betsmän närvarande. Akten började med ett slags tumult, förorsakadt deraf, att äfven de studenter.; som icke anmält sig att bivista föreläsmingarne, gjorde bruk af sitt gemla privilegium, att för de förste 14 dagarne efter ett nytt auditorii öppnarde far åhöra lektionerna, och marckerade in i massa. Härigenom uppstod en sådsnr trängsel, att en del af åhörarne måste taga plats i sjelfva kathedern, helt nära Schelling. Förelisningen började med en framställning af de skäl, sem föranledt konom, att på: sin ålderdom uppträda i lärestelen på ett nytt universitet. Han sade, att det varit en inre nödvändig het för konom, ait antaga kallelsen att i det bildad Tysklands hufvudstad, der filesofien städse baft sit: säte och der man så allmänt förstod att uppfatta och bedöma hvarje djuptänkt ord, föredraga sina filosofiska läror. Han skulle förblifva sia sjelf trogen, dock måste han gifva en större fullstämdighet: åt sina läror; en filosofisk sida hos honem hade ännu icke trädt ut i det offentliga. Hvad han hit 7 tills åstadkommit, vore endast ett fragment; kod hado derefter anvisat honem sin plats, upptagit honom i filosofiens histeria. Han hade visserligen länge iakttagit tystnad och i stillhet betraktat äg riktningar, i hvilka vetenskapen utvecklat sig; men han hade dock icke stått stilla. Hans uppgift vore att bringa till harmoni lifvet, vetandet och tron. — Detta var ungefårliga innebållst af den första föreläsningen, hvilken således endast är att anse såsom en iBledning. — JUDISK FRIKOSTIGHET. Times berättar följande vackra drag af den rike Judiske bakiren ij Hamburg, Salomon Heine: Lutherska kyrkan i den församling i Mamburg, der Heine bor, är för närvarande i ett ganska bofälligt skick, och som församlingen icke ägde tillräckliga fonder, för att bekosta den genomgripande reparation, som erfordrades, så beslöts att medel dertill skulle sökas gezom subskriptioen hos alla, som bodde inom församlingeps gebit, utan afseende på till hvilken religiomsbekånrelse de för öfrigt hörde. De kommitterade a församlingen, som fått i uppdrag att gå omkring med subskriptions-listan, begåfvo sig till Hr Heine, och anmälte sitt ärende. Annu hade de icke vari hos någon annan, så att listan var blank. Mina berrars — sade Heine — jag skall med allra största nöje bidraga till reparasiens-kostnaderna för ede kyrka; men jag kan alldeles icke emottaga den äran, J erbjuden mig, att främst teckna mitt Ramn på eubskriptions-listan. Gå till Hr von Bauer, den rikaste af eder församlings ledamöter, och bed horom öppna subskriptionen; jag skall sedan gifva lika summa, som han. De kommitterade följde anvisningen, och då Hr von Bauer såg att hela summan, som erfordrades för reparationen, utgjorde 30,060 mark kurant, tecknade han sig för hälften af detta belepp. Då de kommitterade nu återkommo tilll Hsine, gaf denne dem genast en anvisning på six kassör för 45,000 mark kurant, hvarmed hela subskriptionen var slut, och de mindre bemedlade för-k samlingsboerne befriade från att med em exda skilling bidraga till reparationen af deras kyrka. E:t par vecker förut hade Hr Heine gifvit ett annat lysande pref på sitt ädelmod. En viss Hr T—,7 chef för ett af de äldsta handelshusen i Hamburg,: gick till Heine och bad honom om ett lån på 33,0005 mark, för att betäcka en vexel på demna summea,Z som han accepterat till inlösen. Han beklagade sig! ör Heine, att om han icke förmådde honorera en xeln, så skulle både ham och hans kompagnonerk med deras talrika familjer blifva ruinerade, och anböll, att Heine ville sjelf öfvertyga sig om sannfärdigheten af hans uppgift, derigenom att han toge? kännedom af husets böcker. Bankirem gick på etth ögonblick in i sin förste kontorists rum, och åtföljde sedermera T— till dennes hus. Här grarskado; ban noga böckerna, och förvissade sig om husetsö verkliga ställnirg, hvarefter han vänligt förebrådde T— att, genom en oförsigtig spekulation, hafva sattj större delen af sin förmögenhet på spel, och lemna-F de bonom ett sammanviket papper i ferm af ett; bref, med de orden: Tag detta papper; det är all hvad jag för närvarande kan göra för eder. Barkiren skyndade nu bort, liksom kan haft mycket brädtem. Det behöfver krappt sägas, att T— genasti öppnade papperet, som Heine lemnat honom. Tillj sin yttersta förvåning och glädje fann kan deri sia egen accept för de 33,000 marker, med dessa ord tecknade derpå: Kan återbetalas, när det faller eder lägligt. S. Heine.r 3 — Franska tidningen Monitören för d. 6 den-3 nes omtalar en exposition af alla slags modeoch! lyx-ertiklar, som en Hr Delastelle, hvilken sedaz 15 år tilibaka vistats på Madsgascar, låtit förfärdiga i Paris, efter uppdrag af drottning Ranavalu-Manjaxo,q enka efter den bekamte kenung Radama, som dogs 1828. Drottningen, en utsväfvande, rjutningslysten qvinna, bar länge adopterat alla Pariser-mödois dårtkaper. Utom de qvinliga prydmaderma äro äfven drägter beställda för allt hoffolket, stats-uniformor; med guldbroderi, dubbelt så tunga och dyrbara, som? äe franska marskalkarnes, samt till och med prestmösser med ädla stenar och talrika små klockor — hvarför allt den Parisiska industrien vetat råd. Ut.S om allt detta dyrbara kram har man imedlertid äfven tänkt på allvarsammare saker, och Hr Delasteile tager blend annat 25,000 gevär för drottningans elittrupper och ett litet krigsskepp för kustbevakning, m. m. dylikt. Hela beställningen måste gå till flera millioner francs, hvilket visar att enkedrottningen?