Aftonbladet – 29 november 1841, sida 2

hörigen svärtade, och lilla Ingeborg med sir busa sidenkapott ech ljusröda hatt. Kapten. skan gick så vänlig och pysslade om dem alla frukosten var förtärd, en kestlig matsäck inlagd och allt i ordning till resan. Lars bade putsa! upp selarne så blanka, satt helt stolt på kusk sätet med nya gula piskan i hand och smälld: dermed, så att de krummande foxarna ville tag: farten, och han med väldig hand måste håll: dem tillbaka. Kaptenen steg nu upp, gick med äkta man nens tillbörliga värdighet fram till sin fru oci lemnade henne åtskilliga nycklar med tillsägelse att noga förvara dem; sjelf skall du ba ögat p potatis-plockningen och vara mig ansvarig at den riktigt mätes och inlägges. Hästarne få e tagas ut under min frånvaro; sedan de nu gåt med mig, behöfva de hvila, tilldess jag komme: hem, skall då begagna dem till vedkörning Skulle du sjelf vilja bort, så kan du gå, när det är vackert väder, och grannarne i alla fall be så nära; ser likväl helst du båller dig hemma Farväl med dig, kära Gunilla! Se väl efter gässen, hönsen och alla småkreaturen. Med dessa ord steg han upp i vagnen. Pastorn tryckte svägerskans hand och stretade at arbeta sig upp i sätet, men Ingeborg omfamnade och kysste bjertligt sin goda mer; med tårar ; ögonen hoppade hon lätt som en fjäder upp ; vagnen och satte sig bredvid sin allvarsamma fader. — Min själ! tror jag icke du gråter, sade ban sträft; Gunilda bar skömt bort flickan och gjor! henne så der pjåkig; det duger inte, min kära Ingrid.