Emedlertid befann jag mig gemom ailt detta på visst sätt comprometterad vis-å-vis Kejsaren. Han hade på så förtroligt sätt talt med mig om affärerna om Sverige — han hade så cordialemenrt affordrat mig en uppriktig berättelse om de partier, som möjligtvis kunde komma att uppstå, i anledning af thronmföljden; at! han med skäl skulle finna underligt, det jag förtegat ett parti för hans egen undersåte. Jag fann mig stött af misstankan att synas dubbel, eller intrigueur. Jag gick derföre directe till Duc de Cadore, med begäran, att han skulle förklara Kejssren att jag med honom agerat med den fullkomligaste uppriktighet; att em jag känt ett parti för le Prince de Ponte Corve hade det varit det första jag berättat; men att jag först dagen efter min afskedsaudiens fått känna Mörners demarehe hos Prins PonteCorvo och det så kallade partiet, som skulle vara för honom i Sverige: att jag väl kände svenska känslan för Frankrike och svenska admirationen för Kejsaren, som kanske rejaillerat på hans generaler; men att jag döck ej trodde den basis, hvarpå Mörner grundat sin opinion nog determinerad för att förtjena ett stort uppseende, med hvad mera jag kunde säga, för att genom pen längre conversation utleta Cadores tanka i saken; men det var som att vinka åt en död. Ministern var ännu mera boutomnerad än vanligt; men följde mig dock ett par rum längre Ivid. afskedstagandet, än i vanliga fall. I dcÄfvenledes har jag haft en lång conference lkmed Alquier i samma ämne och stil, utan att jag kunnat utleta det minsta, som jag kan uppaze som säkerhet att kejsaren vill appuyera Ponte-Corvo. Frågar Ers Exe!lens mig hvad ajag verkligen inom mig tror, så svarar jag: att Kejsaren kanske önskar det; men att han caldrig comprormetterar sin protection i något afall, der utgången kan synas tvifvelaktig; men aait Alquier har med sig bemligheten af gåtan. syndar mig att resa hem, så fort mina ter lemna mig frihet dertill. Jag nyttig för Konungen, ge n gifva om vissa saker här j j I atror min hemkorm rom det begrepr