Aftonbladet – 24 november 1841, sida 2

THEATERN I KIRSTEINSKA HUSET. Hon är vansinnig. Komedi i två akter, af Mellewille. I går gafs uti f. d. Kirsteinska huset, till förnån för Hr Happe, Hon är vansinnig, dram 2 akter efter franska pjesen: Elle est folle, af Melesville. Denna dram är onekligen en af de yckligare eröfringar, den svenska dramatiken gjort på den franskas område. Ofversättningen, gjord af en bland denna truppens skådespelare, Hr Anderson, är god; den återgifver äfven de finare nyanserna af originalet. Sir Bernhard Harieigh, en rik lord, är vansinnig af samvetsqval och svartsjuka, och hyser den fixa iden, att hans hustru är galen; deraf styckets namn. Gitt med ben af Englands mest förtjusande qvinnor,, lady Anna, såg han en ung man ständigt följa hennes steg, och trodde snart att hon älskade honom. Denne, sir Maxwell, hade varit Harleighs studiekararat och besegrat honom i alla deras täflingar, hvarföre äfven ett afundsjukt hat grodde i djupet af Harleighs själ, och han fruktade att han äfven besegrat honom i hans makas hjerta. Tviflet var honom rysligt, han ville ha visshet. En dag föregaf han sig vilja besöka theatern i Neapel, och aflägsnade sig från den villa, han bebedde i granskapet af denna stad. Men snart återkom han ech gömde sig i en buske i trädgården. Locked af den kerrliga aftonen gick hans maka att lustvandra der. Afven Maxwell hade riktat sina steg dit. Han träffar henne, vill tilltala henne, men hon flyr. Harleigh hade sett dem tillsammans, och det var nog för att gilva visshet åt hans misstankar. Han rusar på Maxvell och utmanar honom. Denne afslår utmaningen och vill förklara orsaken till sitt besök, men Hoarleigh förföljer homom ursinnigt och vill ej höra ett ord. Så komma de tillstranden af hafvet. Maxwell står på den yttersta klippan, den är slipprig, han halkar oeh störtar i böljorna. Endast en hvit näsduk, simmande på vågen, qvarstår för Harleighs stirrande blickar. Dyster återvänder han till sin maka — och ifrån detta ögonblick är han vansinnig. Man återvänder till England och ban bosätter sig på ett aflägset ställe i granskapet af London, under ett diktadt namn, för att lättare kunna undandölja sin hustru, som han i stället tror vansinnig, för verldens blickar. Han eftersänder den skickligaste likaren i Lovudon, som tillika är hans vän, för att bota henne. Allt detta har föregått den handling, som pjesen omfattar, och läsaren finner redan, att häri ligger ett ämne till effektrika dramatiska situationer. Läkaren, som i början tror, att lady Anna är vansinnig, men snart inser sitt misstag och uppbjuder allt, som står i hans förmåga, både som läkare och vän, för att utforska grunden till Harleighs själstillstånd; den stackars ladyns belägenhet under allt detta! En ung flicka, Harleighs myndling, som hennes slägtingar wille tvinga att gifta sig med en gammal gubbe, men som sjelf älskade en annan; svårigheten för henne, att kunna meddela detta åt Harleigh, som råkar i raseri hvarje gång, då hon, under försöken härtill, omnämner Neapel, der hon träffat den älskade; vidare en seen, deri det lyckas henne att väcka hans celtagande, sedan flera återfall i svartsjuka under tiden inträffat, och slutligen upplösningen, med hvars beskrifning vi ej vilja gå i förväg, gör stycket alltigenom ganska underhållande. och författaren har icke utan talang begagnat dessa materialier, när likväl några temligen stora bisarrerier afräknaas, såsom t. ex. att den först genomstungne och sedan drunknade Maxwell återkommer frisk och sund, och att läkaren ej på ett par timmar kan se att Harleigh är vansinnig. Vid framställningen af hvarje passion, hvarje djup sinnesrörelse finnes någon ledtråd i dess grund, men icke så i vansinne; det är snarare en frånvaro af all tanke, men fordrar likväl ett djupt studium af naturen i dess mest tragiska lek, i upplösningen af all tanke och spillrornas koncentrering till en enda fix ide. Vansinnet är således i visst hänseende måhända det svåraste problem för skådespelaren att rätt lösa, men Hr Torslow löste det mästerligt. Det var icke en skådespelare man tyckte sig se, utan en verkligt vansinnig, som väcker åskådarens högsta deltagande. Äfven Fru Torslow var förträfflig och M:11 Lindmark rättvisade all den förhoppning, hvartill hon redan förut gifvit anledning. Deremot lemnade Hr Broman anledning jtill åtskilliga anmärkningar i sättet att taga sin roll, hvilket icke väcker föreställning om en utmärkt man i yrket. Efter pjesens slut blef Hr I Torslow inropad och emottagen med lifliga bra vorop. ) Efterpjesen, De förtrogne, hade sitt förnämsta te da AAA TI Cala stra äl 4t Famiscska snel.