Aftonbladet – 24 november 1841, sida 2

——— EEE ————nF—— 2 manknäppa sina händer!... Vid masten ligger ett fruntimmer på knä — de linga, blonda flätorna falla ned kring hennes axlar — den ena armen har hon trädt igenom ett tåg, för att hålla sig fast, och höjande sina båda händer och sin blick mot bimlen, tyckes hon i detta fasansfulla ögonblick anropa den Eviges barmhertighet.... O! detta är förträffligt! en natur, ett lif; bela denna tafla — men hvad ser jag? denna likhet! — Ser ni ej hvem denna sköna figuren liknar? — Aline! det är Alines anletsdrag, heunes sorgdrägt, hennes blonda flätor — likheten är förvånande. Det är i sanning ditt skeppsbrott, min söta Aline, som denna tafla föreställer, och aldrig har någon skickligare pensel kunnat väljas att återge dina ädla drag på duken. — Ser du ej sjelf denna fullkomliga likhet? — Hvem är denne konstnär? Hvad heter han? — Ack! det kan ej vara någon annan än han! utropade Aline, och glädjetårar glänste i hennes sköna ögon. . — Han? hvilken han? Svara mig då, min söta Aline? — Ack! han som räddat mitt lif! Eugene Aiilard! Och se, det var verkligen han, som nu trädde fram till Aline och bad henne förlåta, att han vågat ur minnet fästa hennes bild på duken; en djerfhet, hvilken tillskyndat hans tafla hela dess framgång. Man kan föreställa sig tant Rosinas angenäma förvåning, att i den nya artisten upptäcka den som räddat hennes systerdotter, och A! — Jlädje att ändtligen kuuna betyga sin erkäns,, otderc hon hade att tacka för så mycket. A : detta