Aftonbladet – 24 november 1841, sida 2

det måste vara någonting nytt och mera storartadt; denna komposition duger platt inte. — Ser jag icke der igen Henrie IV och gaml Sully på knä för honom; jag begriper ej att vår: unga artister inte kunna uppfinna någontin; nytt och ovanligt, någonting genialiskt, utan all tid hålla sig till det föråldrade; det är just son våra unga musici oupphörligt skulle spela sam ma melodier, som Gläck och Piccini. — Dei der figuren af Henric IV går öndå an; den ha alltid någonting ridderligt, någonting romantiskt men Sullys skröpliga och lutande gestalt skäm mer bort alltsammans. Nål! se der då någon ting, på hvilket konstälskarens öga med nöj kan hvila! — men se då, mina herrar, denn gumma, som ur förklädet matar sina kycklingar en verklig Teniers — gummans hufvud är yp perligt; hvilken sanning! hvilken kolorit! — och den lilla aldra sötaste kycklingen! — denn; tafla är ett verkligt mästerstycke. Vet man on den är till salu? — Men hvilken trängsel der uppe i salen! det är förmodligen den prisbelönt taflan; låtom oss skynda till den. . Nu nalkades sällskapet, så mycket trängsel tillät, men först efter en tålamods-pröfvand qvart befann tant Rosina sig så nära taflan, at hon kunde urskilja dess föremål. Hon såg här en mörk himmel, der blixtarn korsade hvarandra; ett stormande haf, hvar svartgröna böljor hotade att begrafva i djupe ett redlöst skepp och kastade sitt hvita skum lika högt med de lutande masterna; sjöfolket vilda förtviflan och arbete, deras blickar, Son hopplöst stirrade ned uti afgrunden .... Se, hurt de fasthålla sig i tågen, huru de bedjande sam