Aftonbladet – 24 november 1841, sida 2

TEATER. Den Kongl. teatern i Måndags. Postiljonen i Lonsjumeau, herr Chapelow. Representationen af Adams operett Postiljoren från Lonjume2u,, som egde rum å Kengl. eatern den 22 dennes, hade en nouveaute att bjuda på, nemiigen Hr Strandberg såsom po;stiljon. Denna operett, som egentligen äger blott få lyckade melodier, är väl icke ibland dem, som sunma påräkna någon mera långvarig framgång, eller anses bland odödliga produktioner. Den skall likväl alltid med nöje ses någon gång, för sin glädtiga karakter. Hvad man ock med rättvisa kan säga, är att Hr Sirandberg utförde sitt parti på flera ställea förträffligt, ehuru vi för vår del tyekte oss finna, att åtskilliga af meiodierna i denna operett icke ligga så för hans röst, som händelsen är med hans partier i Alpbyddan. Han nödgades här nog ofta anlita falsetten stundom icke utan ansträngning. Kanske skall Hr S. genom fortsatt öfning kunn: framlocka ännu några flera brösttoner i det hö gre registret, om han just icke skulle förmi hinna ända till det noemotståndeliga C, såsom Chapelou säger. De partier, der hans röst räckt: till, utförde han ganska väl; så t. ex. i först: z2kten under striden mellan kärleken till sin bru eller ett lockande anbud till Paris, utmärkt ban sig verkligen; likaså utförde han kammar herrenso komposition i andra akten med mycke behag; detta stycke passade serdeles för han röst och öfvergick icke gränsen för sångarens kanske något inskränkta, men dock utmärk vackra tonförråd. Deremot sjöngs favoritvisan första akten alldeles för släpande och långsarat Tempo commodo passar icke för en så ung ect lefnadzaglad postiljon, och brudgum till på kö pet — litet mera vivaee, så i denna som i fler: af de öfrige scenerne, torde vara behöfligt. D Er Sällström gaf denna roll, var hans röst re dan ansenligt försvagad och han sjelf befann si redan på den sista poststationen i lifvet; hvar under då om han utförde den Morendo! Hr S eger deremot, som det vill synas, tillräcklig lifs kraft och energi för att i denna roll inlägga all det lif och den friskhet, sem vederhör. V tillägga imedlertid gerna, att hans maner all mer och mer tillvinner sig rörlighet och frihet Fru Almlöf utförde Madelaines roll, hvad spe let angår, mycket väl; men ehuru förträfflig p talscenen, är hon ieke sångerska? Hvarföre in öfvas dä icke någon af den egentliga sångarper sonalens sujeiter till detta parti. Det hör til hemligheterna af den Korg!. theaterns scenisk styrelse. Visserligen fordrar Madelaines mångstiftand roll ett lifligt och underbållande spel ech gestiku lation jemte en god röst; men om dessa ser skilda egenskaper icke så lätt stå att finna hos e! och samma artist, så kan, i ett stycke som dett den förra egenskapen lättare undvaras än de sedeare. För öfrigt tyckas fru Almlöfs och H Strandbergs röster för ingen del sammansmälta Hr S:s röst är klangrik och fyllig, men ändå le och mild, och bredvid denna tar det sig illa u med den svaga, men ändå i tonen något skarp diskanten. Uti förpjesen bjöds publiken, enligt afficher på en pbagatell, som bestod af en akt och hett Chapolard. Det tyckes nästan som om det vor klokare, att, i stället för dessa många bagatelle: hvilkas inöfvande medtaga mycken tid, och hvi kas framgång är högst efemerisk, välja och in öfva några större och reella stycken, som egd nog dramatisk förtjenst, för att kunna för någo längre tid påräkna publikens intresse och bifal Imedlertid får man göra den rättvisan, att pjese denna gången håller hvad affichen lofvar. Recettagaren kunde, oaktadt den afskräckard väderleken, fägna sig åt fullt hus — och at detta auditorium äfven var tacksamt för det nöj Hr Kinmanson så ofta skänkt det från scener hafva vi redan i går omnärunt. Vitillägga blo! hvad som då glömdes, att jemväl fru A!mlöf jem! Hr Strandberg inropades.