Aftonbladet – 23 november 1841, sida 2

Medan han sålunda smickrade sig med de gladaste förhoppningar, gick den stackars Suzeltc sanska nedslagen vid hans sida, ehuru nöjd hon var, att Åline ändtligen lemmat deras boning Eugenes lifliga känslor kunde hon ej undgå all märka, och ville ej börja ett samtal, ty hon va för stolt att störa hans tankar. Sedan de. vandrat en stund, blef Eugene äntligen varse sin följeslagerska och hennes allvar samma utseende. — IHuru är det med. dig, min goda syster! sade han och fattade vänligt hennes band, dt är icke glad i dag? — Ahl i dag som i går. — Du är trött; du har vakat allt för länge ansträngt dina krafter att sköta Aline. Gud välsigne dig derför, min goda syster! — Nu blef han varse, på den handen har höll ringen som Suzelte fått af Aline. Det var en smal guldrisg, som sammanhölls af en liten emaillerad Pensee-blomma. I hans själ uppstod stt oöfvervinnerligt begär atl äga detta minne af henne som han tillbad, men han blygdes att begära den af Suzette, och fruktade att bon skulle gissa till hans hemliga känsla. Nästan oedvetet sade han: Du är lycklig, Suzette, som iger en så vacker åminnelse af din goda gerning. — Nej, Eugdae, jag är icke lycklig! svarade hon, och gråten ville härvid qväfva hennes röst; cke så lycklig som du, tillade hon försigtigare y du har frälst hennes lif, jag har blott vårdat venne sedan. Nu drog hon sakta sin hand utir hans och flyttade oförmärkt ringen på andra randen. Under de tvenne följande dagarna talade Eu