Aftonbladet – 20 november 1841, sida 3

(Ingändt.) DJEFVULENS RÄTTVISA, ELLER ORMEN OCH ÄRESKÄNDAREN. (efter Arnault). Man påstår väl, Att djefvuln, saknar sinne För rättvisan; men sådant utan skäl, Som vi af denna fabel finne. I afgrunden, precist som här, Men paladagar fira plär Och högtidsdagar för de höga; Om för en Alarik, en Attila, En Nero, en Caligula, Likmycket; namnet der gör föga. Uppå sin thron så stolt och högtförnäm Satt djefvulen på en af dessa fester; Med nedsänkt blick uppå den mängd af gäster, Som kyssa fick hans mante!s bräm. Der hvälfde menskor fram bland djuren; Men på en gång mot etikett och skick En häftig tvist man böra fick Om företrädesrätt och turen, Som allt för långt till slutet gick. Af Ormens högmod grälet kom sig, Han med en uppblåst hals och upprest kam, För Areskändarn ville slingra fram Och tränga gynnaren bakom sig. Du påstår, sade han, att rangen hör Till den, som utaf ondt det mesta gör; Säg då, din narr, hvad ondt din tunga stiftar Mot min treklufna gadd, som allt förgiftar? Nu rysligt hväsande han kröp Framom, och stolt sin hals förlängde, Och med sin svans, som utaf etter dröp, Rivalen långt bakom sig trängde. Halt, halt, börs med en dunterton Nu djefvuln ryta från sin thron; Jag skall dig, usla kräk, snart visa, Att vid vårt kof tåls ingen orättvisa. Här äran är förtjenstens, som sig bör; Sant är, att mycket ondt du gör: Med cutsäglig smärta döden ljuter I samma stund hvaren, i hvilkens sår Sitt lömska gift din mordtand gjuter: Men endast den, dig närmast står. Med AÅreskändaren du såleds mäter Dig fäfängt; allt för bonom nära är, Ett ögonblick till jordens ända bär Det gilt, som från hans tunga fräter Hans pilar, hvad som heldst de sikta på, Till bimmel och till afgrund gå. Jag nu derföre vill besluta: Att framför hvarje giftigt djur Af. huggormseller bagilisk natur, Skall Åreskändaren sin rang och tur Rättvisligen tillgodonjuta.