Aftonbladet – 20 november 1841, sida 3

SSM M YO HO LÄ Mn Jhans lata hedersgumma, hans oupptinade son och lilla Corona?j Vi tro det icke; vi tro att hvar och en känner en vämjelse, en obehaglig och nästan hjertfrätande känsla vid att se den glada, fria, surrande flugan komme ur blåa, friska ethern och inväfvas i spindelns fina, osynliga nät, för att slutligen omslingras af sin tyranns smala, otäcka ben och — allra sist — af honom spisas. Hu!! — Denna syn har mången gång lockat en tår af harm och medlidande i ett öga, från hvilket millioner af olikartade tårar flutit, och således äfven några onödiga, det medgifves, ty, hvad båta sådana tirar: spindlarne väfva och fånga, flugorna lockas och snärjas lika mycket för det; konsten är blott att akta sig sjelf, så att man hvarken blir spindel eller fluga. Ett par korta ord kunna vi väl ändå tillägga för deras räkning, som icke förmå fatta det oändliga, som icke allenast vilja hafva ett slut på allt, utan äfven med egna ögon se detta slut, ehuru sönderslitande det må vara. Nå väl då! Veten då, j nyfikna och törstiga på det hemska och ohyggliga, att: — i Ågapeti ådror fanns verkligen blod, fast det hittills legat bottenfruset, men nu tinade upp på en gång, att verldslif, förledande exempel, förvillande och infernaliska böcker, musik och plastisk konst, icke den rena och heliga, utan den hänförande och rusgifvande, att slutligen allt detta nya och förvånande, som på en gång bländade och tjusade, — — lät detta ynglingens blod i en hast stiga från frystill kokpunkten; att han fattade och förstod ellt, tog intryck af allt, ty hans vetande, som förut legat dödt, stod nu upp och blef lefvande, att han njöt med alla sinnen och blott hade en enda redig tanka, som var: mera,l merap; att på allt hvad han hörde om den, på gyllne vingar bortflugna, saknade och förgudade