Aftonbladet – 19 november 1841, sida 2

eller sedd. Han skulle upprätta rättfärdighet och frid på jorden, så att intet orätt mer skulle höras i deras land, ej heiler skada och förderf uti dess gränser, och upptända menniskorma med en ny anda. Han skulle, med ett ord, så väl i utvärtes jordiskt som uti invärtes andligt hänseende förlossa dem, försoma allt söndradt och fiendtligt, hela allt brutet. Som denne bebådade Förlossare bekände sig Jesus; och derföre var hans predikan ifrån början (Matth. 4: 47. Marc. 4: 43, 46) en undervisning om det nya Guds rike, som nu skulie vidtaga, då Gud i menniskors hjertan skulie uppresa sin thron. Att instifta detta Guds rike och genem upptagandet i detsamma förlossa ech saliggöra oss, samt till en ny högre andlig lifspotens upplyfta och omskapa verlden, detta var alltså det verk och kall, för hvilket han blef sänd. Men om vi i allmänhet klarast fatta en sak, när vi sammanhålie densamma med dess metsats: så låtom oss nu genom jemförelse med G. T:s theokrati försöka närmare ställa framför oss det nya gudsrikets väsende. Om öfverhufvud G. T:s lag, med hela dess gudstjenstliga och borgerliga inrättning, var en skugga af det tillkommande nya (jf. BEbr. 40: 4. Joh. 1: 47): så gäller detta äfven här. Förkumnades det äfven i G. T:s tid, att Gud var nådig och barmhertig, så var det dock hufvudsakligast genom Jagens hot, i egenskap af den starke Hämnaren, som han der gat eftertryck åt sina befallningar. Men derföre var också hela förhållandet emellan folket och Gud mer ett utväries legalt. Hufvudsakligast var det i egenskap af domare och utdelare af straff och belöningar, sem Gud der förde sin spira. Denna abstrakt juridiska karakter var uti alit så öfvervägamde, att allt utaf denna undfick sin prägel och sitt skaplynne. Nåden var blett en eftergift af det förtjenta straff, som åtföljde öfverträdelsen. Och då N. T. på detta sätt sammanställer Christus och Mose, att det säger (Ebr. 3: 5, 6), att Mose var trogen i allt Guds hus såsom en tjenare, — det vill här säga träl, emedan tjenarne ärnu vid Christi tid voro trälar, — men Christus såsom en sen i sitt hus: så lämpar sig denna beteckning icke ensamt på sjelfva stiftarna af de olika förbunden, utan på alla deras medlemmar. Ty såsom trälens till hans berre, sisom undersitens till envåldsherrskaren, sådant var ännu folkets förkållande till Gud i gamla förbundets tid. Såsom trälens pligtgebit är genom hans herres bekstafliga kungjorda vilja noga afgärdadt och bestämdt för hvarje förekommande ärende: så var det ock äfven kär genom de, icke mindre det husliga än det borgerliga lifvets förhållanden omfattande, speciella stadgar, af hvilka lagen var uppfylid. Och såsom det vanligtvis är i träldomstillstindet, ait trälen lyder blindt, utan att förstå eller bekymra sig om hans herres mening och afsigt med de gifaa befallmirgarne uti de flesta fall, sådant var förbållandet äfven här. Helt annat och motsatt är deremoet den fullmyndige och till megnadens ålder kemne sonens förhållande till sin fader. Som invigd i fadrens hemligheter och hans förtregne, råder han fritt uti hans hus, och, såsom hemmastadd med hans vilja, behöfver han inga punktligt detaljerade föreskrifter för de ärenden, dem han går att uträtta. Och i dea mån fadrens vilja är utaf sonen fattad och erkänd som vis och god, så är hans faders wilja tillika hans egen. Nå väll att göra oss Guds, vår himmelske Faders, råd och vilja känd, och derigenom inmsätta Oss i ett sådant fritt och saligt förhållande till Gud, att vi numera icke på tvunget och slafviskt sätt behberrskas af något utvärtes, utan af samningens och kärlekens invärtes gudomliga makt i våra hjertan, derföre kunne vi säga, kom Jesus. Men huru uppfyllas härmed Gamla Testamentets profetior? skall någon fråga; soch kuru förliker sig detta med de vanliga föreställmingarna om honcm, då vi betrakte honom som försonare och förlossare ifrån synden? Hvad nu det sednare angår, så är det ju endast genom. medvetandet af en annan vilja än Guds vi vete af symden. Tärke vi oss alltså denna andra vilja upphäfd, så att Guds vilja äfven är vår; så är med detsamma synden tillintetgjerd i sitt innersta. Hon har nu ieke mera någon del i det, som utgör vårt lifs egentliga sträfvande och lust; oeh derföre är med upptagandet i Guds rike äfven försoningen och förlossningen ifrån synden förenad. Hvad åter Gamla Testamentets profetior angår, så häntyda dessa emisskänneligen på en allmän Guds rikes seger öfver allt mörker och förderf, och icke ensamt de nyss anförda orden ur Es. 60 Kap., att intet orätt mer skulle höras i deras land m. m., utan mångfalldiga andra äro härför ett vittnesbörd. Ja, ieke