Aftonbladet – 19 november 1841, sida 2

att våra bjertan klappa ännu lika varmt för bvarardra som i våra glada och lyekliga ungdomsdagar, helst våra samveten icke hade en enda förebrielse att göra sig; ty hvar och en af oss följde sin öfvertygelse och den inre röst som aldrig får medtystas. Du hade en längre tid, icke utan dina tillbörliga skäl, varit bland de missnöjda; jag åter trodde, och tror ännu, qwil faut aimer ses Amis avec leurs defauts och sin öfverhet likaledes, ty båda äro ju ändå blott menniskor, och vår skyldighet är och förblifver dock att älska och ära dem bida, samt försvara dem så långt krafterna räcka. Du stannade således vid det nya, och egnade detta hela din tillgifvenhet, och deruti gjorde du säkerligen rätt. Jag åter drog mig på en gång ifrån tjenst, hof och hufvudstad, ty få tänkte som Jag, och ett Don Quixotteri är alltid att allena stå eeh spjerna mot under, och i detta gjorde jag rätt, ty mitt samvete förebrår mig aldrig att ha kännt någon ovilja för det nya, fast Mitt hjerta kände saknad al det gamla. Jag förblef således neutral, flyttade ned på mitt aflägsna arfgods, som mått serdeles väl deraf, och sjelf blef jag bonde, men — som du skall få se — en temligen behållen bonde; ty jag kan tryggt säga för dig, som jag vet det intresserar, att mitt gamla kära fädernegods gifver mångdubbelt emot i far mins hand-. Förträffligt! utropade hofmarskalken och knäppte med fingrarne. ,Vi skola försöka att litet omsätta de der stera inkomsterna, hvarmed du skryter så, din dumma jösse. (läser vidare): Men nu tycker jag mig hafva både lust och råd, samt min skyldighet vara, att föra u mina barn i verlden, nu, sedan tidens flod jemt