Aftonbladet – 19 november 1841, sida 2

genom ett trellslag i något helt annat. Tyst! — tänkte hofmarskalken, ty det var blott i ondska och vresighet, eller skadefröjd och illparighet, som han talade för sig sjelf, — tyst; den gamle mnarren är ju rik som Croesus, lättregen som en tolfåirieg, god som guld och medgörlig som en rem, bara man tar honom på rätta leden. Hen skall få skrifva under rätt artigt för mig, och jag skall skaffa våning, hö och hafre etc., — tillade hefmarskalken högt skrattande för sig sjelf. Derefter ringde ban på en af betjenterne, och ropade genast vid dess inträdande: Hör på! Gå till Etkdabl, säg honom att ban genast skaffar en våning på Drottninggatan om en sju åa åtia rum, stall och vagnrshus, lika godt kvad det kostar, att han låter köpa upp hö, hafre, ved m. m. — Pengar ... skall han få sedan. Se silv sade han skrattande för sig sjelf, sedan betjenten var utgången; ;nu är den affären uträttad, och detta obetydiiga omak kan inbringa mig betydligt. Men der skrifver ju den narren och ber mig lägga in adress, både på hans vining och min, i tullen, utan att säga hvilken tull han kommer igenom, om han färdas till lands eller vatten. Ett herrligt göromål! Det ger jag således f—-.n Och härmed kastade hofmarskalken för andra gången bort det bref, som han litit betjenten upptaga, för att se hvad det var för apetitan, som friherrn skref om. Men ännu en tredje gång tog han för ro skull upp detta bref och började läsa: Vira olika politiska åsigter och tänkesätt 4809 skilde oss, men som jag boppas, blatt till vistelseort, ty jag är öfvertygad,