Aftonbladet – 19 november 1841, sida 2

att det öfverskett å Statsverkets inkomster för år 1859, hvilket nästlidne Riksdags Ständer, såsora inkomst för Riksgäldskontoret, antagit till belepp af 6090,000 Rdr, numera reducerat sig till 280,000, oeh att således en brist i detta afseende uppstått af ej mindre än 520,000 Rdr. Skulle någon förmoda, att med detta deficit något serdeles farligt ej vore å färde, så utgör sådant en irring, som denna artikel har för ändamål att rätta, äfvensom att i dagen lägga nigra andra förhållanden, som dermed äga sammanhang, eeh som skulle förefalla etroliga, om desamma ej med verkliga facta kunde styrkas. Frärast förekommer således att utreda, huruvida Minerva, som efter sin redan gamla sed med skefva eeh osanna framställningar söker förvilla allmänhetens omdöme, har rätt eller icke, då hen antyder, att Statsutskettet på fri hand nppgsjort den beräkning å öfverskotten, som blef Ständermas besiut, utan att derom inhemta Statskontorets uppgift eller utlåtande. Nu vet likväl enhvar, och serdeles de, som deltagit i sista Riksdagens förhandlingar, att denna förutsättning är en orimlighet och saknar all gruad; och Ins., ehuru icke ledamot af Statsutskottet, påminner sig ganska väl hafva sett den af en ledamot oeh en tjemsteman i Statskonteret, hvaraf der ena i synmerhet hade sig uppdraget att Statsutskottet med upplysniagar tillhandagå, gjorda uppgift om ifrågavarande öfverskott, på sätt Statsutskottet och Ständerna antagit. Det är ock att förmoda, det en så maktpåliggande uppgift ej kunnat afgifvas utan att passera Statskomtorets berd eller dess öfrige ledamöters kännedom, ech förthy skall, såvida nyssnämnde personer underlåta att härom afgifva en offentlig och tillfyllestgörande förklaring, förhållandet qvarstå såsom ett eklatant bevis på ledamöternas ordningssinne och sanningekärlek vid utöfnirngen af deras vigtiga kail. Skulle det härvid möjligen invändas: att Statskontoret då sjelft saknat den närmare kännedoza som erfordrades, så följer deraf otvunget, dels alt, för sådant fall, uppgiften derefter skolat lämpas, dels — och då utgifterne för året 1859, hvilka för det året uppgått till ej mindre än 405,000 Rdr utöfver hvad sopa varit beräknadt, bordt med säkerhet vara kända i Juni 1844 — att förslagsanslaget till fångars skjuts och underhåll för 4859, det enda kryphål Minerva kunnat begagna till Statskonmterets rentvagning, omöjligen kunnat vid denna sednare tid äga så många oredevisade förskott, att desamma å resultatet ägt något bufvudsakligt inflytande; men att, om detta ändock till någon del skulle befinnas vara händelsen, något anrat omdöme derom icke lämpligen mi lemnas, än att kontrollen öfver statsutgifternas anvämdande mitte befinnas så slapp och eftergifvande, att den med Statens rätt och säkerhet på intet sätt är föreslig. Att någon dold afsigt legat till grund för Statskontorets ifrågasatte uppgift om beloppet af öfverskotten, är man väl ännu icke berättigad antaga; dock efter de maehiratierer, som i och för större statsanslags erhållande vid sistförflutne Riksdag ägde rum, terde det ieke vara alideles omöjligt, att med denna förespegling om stora tillgångar, sa mmanhängde någom beräknisag på godtgörande af brister, t. ex. Kabinettskassanus, Lejonbaekens, 0. 8. V. Vigten deraf, att sanna förhållanden läggas till grund för dylika uppgifter, sem nu äro 2 fråga, visar sig än tydligare då man besinmar: att den s k. årliga statsbristsumman skall af Riksgäldskontoret tillhandahållas Statskomtoret 9 å Q!, år förr än de påräknade vida ringare öfversketten åter inflyta, hvarigenom händt och ännu kan inträfa, att det förstnämnda verket måst erlägga dubbla räntor, både för det större låntagna belopp Statskontorei disponerar, oeh det mindre som någon anman förvaltningsgren af detsamma emottagit, men på en längre tid ieke behöft använda. Till förekommarde häraf, äfvensom till de skattdragandes befrielse från ett så skanaligt ocker, är väl ingen önskan billigare, än att dels Statskontoret icke berättigas uttaga medel förrän de verkligen behöfvas, dels att detsamma redovisar utgifterne inom någon kortare tid än nu sker, hvilket ock sakkunnige män, sem istressera sig för det rätta, anse ganska verkställbart, ehuru vederbörandes beteende, i förening med Statskontorets 1äkenskapsoch boksluts-method, för det närvarande derom lemmar föga förhoppning. Hvad serskildt denna räkenskapsoch bokselutsmethod beträffar, så bör det numera icue utgöra någon hemlighet, att densamma är Jåxad från Slettsbyggnads-kommissionens på 1700 talet, varande denna sednare så uppställd, att ganska få kunde berömma sig af att i densamma hafva inträngt, eller kumnat beräkna hvad tiil detta företar in summa åteått. Att den i sednarae ti