Aftonbladet – 19 november 1841, sida 2

kammartjenaren, såsom svar på sin husbendes fråga hvad det var för ett bref. (Upplysningsvis må nämnas, att hofmarska2!ken var gift med ett fruntimmer ur friherrns familj.) IJa så, hemifrån min hustru, bara från Rosalie; hvad kan hon vilja? munmlade hofmarskalken för sig sjelf, liknöjdt och halfhögt, men högt och kefallande ropade han till kammartjenaren: Ja det är bra, kastat i lådan. Ungefär tre veckor efter denna behagliga morgonscen, arkomme från landet hofmarskalkens fru och öfriga familj, hvilka skulle — nu som alltid — göra sin vinter-kampanj i Stockholm, ech hvilka — nu som alltid — företräddes af hofmarskalken sjelf, under förevändning att låta sätta våningen i ordning, men egentligen för att hofmarskalken, ännu vid sina sex och sextie, älskade, så mycket han kunde, att få njuta af det tjufva ungkarlslifvet. Välkommen min söta vän; god dag mina barn, sade hofmarskalken med denna höst-ljumma, tvära ton som han alltid brukade till sin familj, fast han än i denna dag till andra hade honung på tungan och silfverton i rösten. Taek, kära Rosalies, sade han till sin maka, när han ej visste hvad han skulle säga, tack för ditt bref; men som du så snart skulle komma sjelf, så brydde jag mig icke om att besvara det. Jag har visst ieke skrifvit till dig,, svarade bofmarskalkinnan, ett fruntimmer för hvars fel och förtjenster vi ej hinna med att redogöra, men som bland de sednare åtminstone ej hade den att särdeles älska sin kära man. För tusan!) — tänk