Aftonbladet – 19 november 1841, sida 2

te hofmarskalken — bvad kan det väl då vara för ett bref!, gick saktmodeligem in i sitt rum, drog på den der lådan, fann brefvet med den hjertans gammalmodiga framsyska utanmskriften, och den fordom så väl bekanta handskrifien hos sin slägtinge frikerre v. X., bröt konvolutet, oeh läste med stor liknöjdhet den gamle ädle friberrns ungdomliga ech lifliga vänskapsutgjutelser, derefter hans förkunnanmnde af sin och familjens tilltänkta förflyttande till hufvudstaden öfver vinterr, och slutligen hans vänliga fast icke särdeles kruserliga begäran, det måtte hofmarskalken skaffa sin gamle vän och frände den emtalade våningen, ved, hö och bafre till hästarne, m. m. m. m. Den förb. gamla narren! sade bofmarskalken hånande och förtretad, när han slutat läsningen af brefvet och slängt det fram efter bordet, så att det nedföll på andra sidan. — Han pratar och radoterar, som vore vi ännu tjuguåriga pojkar, om värskap och kamratskap och slägtskap och Gud vet ej hvad för dumheter och utslitna diraktigheter. Och så tror han, att jag sitter här för att uträtta hans kommisioner! hyra viningar! köpa ved, hö och hafra och annat f....tyg! Det är väl ban ej ber mig sälja smör och ost och ägg på torget. Han tror väl att jag är en välbeställd vaktmästare! Men jag skall minsann lära honom annat. — — — — Dock! Likväl när jag tänker på saken — — —. Här slutade bofmarskalken plötsligt sin monolog, oeh ep ljus ide föll i bast ned öfver hans såkallade själ och förintade på en gång hans ohjelpsamhet, liknöjdhet och kallsinnighet för en garemal vän, samt förvandlade dessa i en bast, och lika som