Aftonbladet – 18 november 1841, sida 3

Carona åter lefde och drömde blott i tamkar na på den förestående resan, talade ej om någo annat. Visst kostade hon då och då en lite: sorglig men kort tanka ech dito suex på sin lill: glada och solbelysta kammare, sin vackra gera nium, sitt lummiga myrtenträd och de sköns massrosorsa som skulle blomma vid jultiden, ect en liten tår kostade hon till och med på träd: gårdsmästarens lilla Anna, som hon börjat lärs läsa, skrifva ech sy, och sem nu skulle glömms alitsammans och aildeles förvilda, sig bland dagsverkarne; men dessa suckar voro ej djupa och tårarne voro utan all bitterhet oeh lemnade ej ringaste spår på den släta, runda kinden Hennes nåd, som oaktadt sin lathet och maklighet dock var allmänt älskad och ärad i huset det första för sin godhet och rättvisa, det andr: för den duglighet och det förstånd som honm all tid uppenbarade när det rätt väl behöfdes, hor luffade nu omkring öfver allt; pustade, men gick ändå och satte sitt stora hus i denna förträffliga ordning, som det bör hafva, både när husbondfolket är när och frånvarande, fast sedan på så olika sätt. Oeh dessa sätt förstod hennes nåd mycket väl, fast man ej skulle trott det, men hon hade i yngre åren, och detia lika mycket af en omlänksam maklighet som af ett medfödt ordningssinne, satt hela huset i en viss form af! urverk, som bon numera blott behöfde draza upp då och då, på sina bestämda tider. Hon — men hon allena — kände en viss stum sorg öfver denna resa, detta rubbande ur en lycklig snäckgång, och hennes pustar voro ofta blandade med obestämda suckar, hvaraf ett eko unsefär sade: Skola vi ej sakna hvad vi lemna och skali väl det nya förmå ersätta det gamla?x Men dessa frågor gjorde hon sig dock icke egentligen; de mera klingade för hennes inbillning, som hade de varit gjorda af hennes spiritus familiaris. fForts. följer.)