Aftonbladet – 15 november 1841, sida 2

med rätta ömska, att han måtte vara sinnad ock handla emot oss,, skulle båda sammanfalla till ett. Också medgifver Freja (A 88) och erkänner med glädje, att det anförda ur den judiska katechesen fullkomligt kan gälla för kristendomens lära,, ehuru, såsom Freja ganska nöjaktigt visat, denna tolkning icke rätt öfverensstämmer med Mose. Imedlertid, utan att här vilja egentligen fästa oss vid riktigheten eller oriktigheten af denna tolkning, är likväl förhållandet emellan judendomens och kristendomens sedelära ett ämne utaf yttersta vigt, hvilket med allt skäl är förtjent af en närmare undersökning, alldenstund aet rörer icke ensamt judarne utan långt mera oss såsom kristna. På grund af denna gifna föranledning fråge vi alltså: Ar judendomens sedelära, till oeh med enligt dem toikaing, som dea här fått, enahanda med kristendomens? Om judendomens och kristendomens sedelära vore fullkomligt enahanda, så vore också judendom och kristendom ett, och ingendera hade att åberopa sig något företräde den ene framför den andre. Ja, derest de serskilda kristna partierna häruti ville förena sig, så skulle dessa äfven sinsemellan sammansmälta. Och ytterligare, om utan judendomen och kristendomen något religionsparti skulle finnas, hvars sedelära kunde erkännas för fullt identisk med den anförda: så vore dermed alls ingen inre grund för handen, att anse detsamma för ett serskildt. Namnen på de serskilda religionspartierna vere da endast tomma meningslösa ord, och under denna förutsättning kunde vi instämma uti det det oriktiga och slöa yttrandet af biskopen och skalden: Ack! hvad gör det, hur vi kaila Denne Far, som dock är vår, Christus, Brama eller Aliah? Detta öfverraskar tilläfventyrs. Hörora imedlertid, hvad Christus sjelf säger Joh. 45: 35, Derutaf skola alla förstå, att j ären sine lärjungar, om j hafvem kärlek imbördes. Något annat symbolum eller igenkänningstecken har han ej uppgifvit. Och då han uppå ett annat ställe (Matih. 7: 15—241) förutsäger, att falska profeter skulle uppkomma; så uppgifver han der heller intet annat igenkänningstecken för de rätta och sanna, än att de skulle kännas af deras frukt. År nu ett religienssamfunds sedeilära onekligen första frukten af det sätt, hvarpå begreppet om den Högste och em Hans verk, om våra åligganden och vir gemerskap med Honom fattas och åskådas: så kan, så vida denna är enahanda, i grund heller ingen olikhet gifvas emellan sjelfva trossätten. All skiljaktigbet i uttryckssätt och culi vore då i sig sjelf något oväsendtligt. Medgifves alltså den kristna sedelärans identitet med den judiska: så inlyser, huru härmed allt kristendomens företräde framför judendemen i grund tillintetgöres. Och härmed förknippar sig så lätt en aunan fråga, om icke Christi varelse och verk varit rent af överflödig och till intet båtande? ja till och med kanhän!a skadlig, såsom föranledarde seklers.ånga krig och blodsutgjutelser? Tilläfventyrs skall Biförfattaren, såsom förmodligen en rättrogen man af kyrkan, hårvid gepmäla. Den kristna sedeläran är visserligen i grunden inIgen annan än dena judiska; men den stora skilnaden är den: Genom Christum undfå vi först kraft loch förmåga att efterkomma Guds bud. Tili stöd härför skall ban tilläfventyrs åberopa sig vår kyrI kas symboliska skrifter, att ingen kärlek till Gud Ikan fionas i ett menrniskohjerta, om man ej först tror, att genom Christum synderna försonas. (Apol. Auy. Conf. Art. 2). å länge hjertat är utan den I Heliga Anda, är det för svagt till att göra goda lverk; dertill är det i djefvulens våld. — — Utan tron och utan Christo äro menniskans natur och förmåga mycket för svage till alt göra goda verk, arropa Gud, hafva tålamod i lidandet, ä!ska nästan, sergfälligt förvalta anbefallda embeten, vara lydig, fly onda lustar (4uwv. Conf. Art. 20). Mer om han vänder sig till en jude imed de orden: Din sedelära är väl densamma som vår; men du i ditt naturliga förderf har ej kraft att efterkomma densamma. Uti ditt hjerta är ingen kärlek till Gud. IDu är för svag till att älska nästan, anropa Gud, -I hafva tålamod i lidandet, vara lydig m. m.; men i löfvergå till oss, blif en kristen, och du skall erI hålla denna kraft: så kunde härvid L.tt hända, att han helt elakt och sarkastiskt svarade: Läkare, I hjelp dig sjelf; de många humdraden, som uppfylla ledra fängelser och korrektionsinrättningar, äro de tlicke kristna? De nakna, utsvultna varelserna på eHH ) dra gator, äro de icke kristna? Det stora antalet utaf oäkta barn, soma edra nativitetstabeller uppvisa, äro de icke alla utaf edra? Men vwiile Biför) fattaren ytterligare androga, att Guds vrede. öfver .elsynden vore så stor, att dem blott genom Christi , Ibled kunde stillas, och att derföre heller ingen honom förutan kan finna måd hos Gud: såskulle juI den till svar endast behöfva åberopa sig Gamla TeIstamentet. Ty icke på ett utan på oräkneliga stälUllen intygas der, att Gud är barmhertig och nådelig, i!och icke handlar med oss efter våra missgerningar. 5 fl. .. Hör, hör, det klappar ännu. Den fördöm