Aftonbladet – 15 november 1841, sida 2

nn wivnltnw—nehlZr—— — — ——— — ——— — NN Hör, hör, det klappar ännu. Den fördömda portvakten sofver som han vore döf. — Tyst... sade Herrman; någon nämnde mitt namn. — Om befallning ej vere gifven att arrestera öfversten vid tullarme, skulle jag tro, att det vore han, sade Peter Herbin. i — Han! utropade Herrman, jag skulle döda honom ... nu, då han kunde få gifta sig me henne... Som sagdt är jag skulle döda honom. — Du är galen! Om man lät dig hållas, skulle det snart bli slut på verlden, sade Herbin, i det han tände på sin pipa; derpå tillade han: Det vore kanske försigtigast om vi sjelfve gin g0 och öppnade... det skulle aflägsna all misstanka. Jag vill imedålertid se efter hvem det är som klappar. I det han sade detta, medan Herrman gick att lyssna i trappan, för att höra Om portvakten steg upp, öppnade Peter Herbin fönstret, stack larepan ut och såg vid dess darrande sken två karlar till häst. . Galonerna eller broderiet, hvarmed den enes jacka var försedd, lyste i mörkret, — Hvad vill ni? utropade Peter Herbin.-man gör ej sådant buller på et fredligt hus vid denna tid på natten... det är högst opassande. — Jag vill på ögonblicket tala vid herr Herman Forster, sade en röst, som oakttadt vindens tjutande hann upp till tredje våningen. — Kom tillbaka i morgon bittida, sade Peter Herbin. I stället att svara henom, gingo de två karlarne;hastigt in i portgången. Portvakten hade utan tvifvel öppnat för dem.