Aftonbladet – 15 november 1841, sida 2

I detta ögonblick hördes ett aflägset buller af två galopperande hästar. Herrman rusade till fönstret, öppnade det och försökte att se ut. FHästarne närmade sig allt mer och mer. Andtligen stannade de utanför huset, och man hörde klappas hårdt på porten. — Det är så mörkt, att jag ingenting kan urskilja, sade Herrman sakta. — Derpå stängde han hastigt igen fönstret, och med en rörelse, snabbare än tankan, fattade han Jeanne vid armen, öppnade dörrn till alkoven, samt lönndörren till gömstället, der Boisseau var instängd, och sköt, hertiginnan dit in, oaktadt hennes svaga motstånd och hennes rop, hvilka han qväfde genom det han höll handen för hennes mun. XXI. BISTÅNDET. Det klappade alltjemt på porten. — Stig upp till er, Peter Herbin, sade Herrman med låg röst. Jag vet icke hvad som är i fråga; men jag lägger mig påklädd på sängen, för att ej väcka misstankar. — Eburu du burit hand på mig och är den nedrigaste menniska jag känner, sade Peter Herbin, vill jag icke lemna dig ensam i en sådan stund ... Här är kanske fara å färde; man har kanske märkt hertiginnans flykt... Låt se ... kallblodighet ... lugn... fort hit med en stol... sätt dig... och bordet emellan oss.-sätt tobaksasken på bordet... gif mig en PIP? ... laga om elden... och låtsa som vi suto vid eldbrasan och talte om regn oeh vackert väder