Aftonbladet – 13 november 1841, sida 3

MO SAIVÄAMMM OM IA RIM? TIIva MSDN Nytt i Idetter, hvilken, vid åsynen ar Rirgels tillstånd, bör jade blifra orolig, då hon erinrade sig hafva någr Idagar förut gifvit honom arsenikbiten. Ringel bör jade slutligen, sedan kräkningarne upphört, få kram i lederna, sveda i halsen och oförmåga att svälja IFrampå Fhorsdags morgon förlorade han målet eci afled kl. half 9, efter att sålunda hafva pinats irär 4 dygn. Detta oroade ännu mer Crkristina Olsdetier, så at hon yppade sitt bekymmer för Ringels hustru; me dern2 bad Christina ej frukta eller göra sig enödig: bekyramer ech försäkrade, att samma dag, bon emot tagit giftet af Ringel, hade hon lemnat det åt sir syster, som gifvit det åt fåren. Christina trodde det och blef sålunda åter lugn. Följande Söndag, den 28 Februarl, begrofs Rin. gel i Gryths kyrkogård. I socknen började mar emellan sig föra åtskilligt tal, angående omständigheterna vid mannens sjukdom och död. Berättelsarna derom hbunno snart frem till länsmannen, som tyckte sig i de beskrifna symptomerna igenkänna verkningarne af förgifning. Den 13 påföljande Mars rapporterade länsmannen derföre saken hos Konungens Bsfallningshafrande, som, på länsmannens hemfställan, förordnade, att Ringels lik skulle uppgräfvas och obduceras. Obduktion anställdes några dagar derefter, och resultatet deraf förverkligade misstankan, att Ringel ljutit dögen af arsenik-förgiftning. Då Christina Olsdotter fick veta utgåpger af obduktienen, blef hon i högsta grad crolig, frågade enkan Ringel om förhållandet, och meddelade henne de förebråelser, hon gjorde sig öfver att hafva utlemnat arseniken. Enkan Ringel bad hemne ej vara bekymrad, utan endast låta bii att omnämna saken vid den blifvåande undersökningen. Man började temligen allmänt misstänka Ringels enka, att hafva förgifvit mannen, men då Christina Olsdotter och Ringels lärgosse frågade henne derom, svarade hon endast: Så oskyldigt som vår Frälsare led på korset för oss menniskor, så oskyldigt lider jag nu får denna sak, till hvilken jag icke är skyldig, och som äl äfven ska visa sig, ty Frälsaren skall sända ett !jus, att lysa för mig till bevis om min oskuld.s Undersökning blef sedermera beramad att föret2gas vid Daga HäradsRätt, den 4 sistl. Maj. Ringels enka, Christina Olsdotter och Ringels lärgosse, Sven Pettersson, inkallades till tinget. Sedan Ringels enka emottagit denna kallelse, föreställde hon ytterligare Christina Olsdotter nödvändigheten af att iakttaga den fullkomligaste tystnad med arseniken. Di Crristina ej bestämdt ville lofva det, började enkan Ringel hota henne med skada och förföljelse, ja, till och med fängelse, om hon skulle drista upptäcka, att hon lemnet Ringel giftet. Detta stärkte ännu mera Christina Olsdotter i sina misstankar emot enkan Ringel. Ändtligen kom den 4 Maj, då ransakningen började, hva:vId enkan Ringel i början med mycken bestämdhet och säkerhet förklarade, att hon alls icke kände orsaken till manne.s död eller, i fall han varit förgiftad, huru sådant tillgått. Sedan likväl ofvannämnde Christina Olsdotter, Lars Andersson och Ringeis lärgosse blifvit afhörde, samt dan förra, under tårar och bekymmer, omtalat, att hon gifvit Ringel i lifstiden arsenik och huru enkan Ringel betett sig efter mannens död, vid de tillfällen Christina talat vid henne, började erkan Ringel gifva med sig så mycket, att hen erkände sig fått arseniken af mannen och i maten gifvit honem giftet, såsom ofvanföre är berättadt, men endast i afsigt att kurera honom för magplågorne, och att hon förlegat fsilt företag för mannen derföre, att, då hon fick se den bsklagliga utgången deraf, hon icke ville oroa honom eller utsätta sig för hans vrede. Oaktadt domaren föreställde kenne det osannolika uti alit detta, vidblef hon likväl sina uppgifter, med en ovanlig styfsinthet, ända derhän, att hon, under frågor till de närvarande, huru hon uppfört sig emot sin man, utfor i missnöje öfver honom och utbrast slutligen, i en uppretad cch förebrående tom, då hon tyckte sina klagomål icke erhålla nog uppmärksamhet, eatt då det. om det ena ransakadeos, det andra icke eller borde förbigåso Hon beskref, huru mannen varit foglig och beskedlig, då han var nykter, men oregerlig och vwildsint, då han va full, som ganska ofta skulle hafva händt; huru hon, i sådant illstånd, många gånger måste hemsläpa honom såsom ett kreatur; huru han sällan varit borta, utan stt blifva full hemförd af andra personer; huru han, vaktadt alla hennes bemödanden, att vara honom ill nöjes, likväl häcklat och trätt på henne, m. m, och slutligen. huru han, när annat trätoämne fattats, utan allt skäl tillvitat henne hemligt umgänge med skräddaren Lindqvist. Någon vidare bekännelse stod pj att få af henne, förhöret afslutades och enkan Ringel häktades. Dagen derpå fortsattes ransakningen. Enkan Rinel var lika styfsint, som förut. Några vittnen afhördes och deraf styrktes äfven det olyckliga förhållandet makarne emellan. Så hade en grannhustru för några år tillbaka mött Ringel, kommande i fullt språng och ställande kosan till sjön, under yttrande, att den skulle blifva hans graf insan qvällen. Med nöda hade han kunnat afbållas derifrån. Likaså omtalade Christina Olsdotter och Ringels lärgosse följande: Charlottadagen, sistlidet år, som varit Ringels och hans hustrus dotters namnsdag, hade Ringel skaffat sig en kanna bränvin och supit sig drucken innan middagen. Hustrun hade förebrått honom, TRENTER RSS TS SAT NESS EES j