Aftonbladet – 13 november 1841, sida 3

hustru, som förstår att lefva, blundar alltid för sådant. Peter Herbia höpnade; oaktadt sin råhet, förfärades han af Herrmans kalla fräckhet. — Nå, men, sade han till denne, du har då ej minsta ömhet för detta vackra fruntimmer? — Det är besynnerligt, om man så vill; men kärleken låter icke befalla sig ... Jag värderar henne, det är visst ... ehuru jag alltid känner mig något generad med henne ... hvarföre jag också nästan är ond på henne ... ty det låter mig känna afståndet, som råder oss emellan ... Och sedan ger hon mig så mycket, att jag är öfvertygad, att hon, efter några minaders äktenskap, då illusionerna försvunnit, skall förebrå mig den stora förmögenhet, hon skänkt mig... Hennes förmögenhet ... jag är viss om, att det blir bennes valspråk ... hennes argument bittida och sent. — Bravo, min gosse! ... genom detta förtroende uppnår du höjden af otacksamhet ... Den slynan Juliette får således ensam rå om ditt ädla hjerta? — År det väl mitt fel, om hon har förtrollat mig? ... Hon har någonting så pikant!! ... Se så, min kära Peter Herbin, låtom oss ej mera tänka på henne; låtom oss framför allt tänka på mitt giftermål ... eftersom en lycklig slump gjorde, att hertig de Bracciano varit allmän åklagare vid revolutionstribunalet ... och .-.-. Herrman blef afbruten, Dörren öppnades till kabinettet, der Jeanne befann sig. Den olyckliga kem ut derifrån. Hon var blek som en vålnad och förmådde knappt hålla sig uppe. Utan att säga ett ord, utan att kasta en blick på Herrman och Herbin, hvilka stodo sem förstenade, styrde hon sina steg rakt åt dörren till. Hon hade hunnit fram till tröskeln, då Herrman, som återkommit från sin bestörtning, TrTusade fram emot henne, fattade henne våldsamt i armen, stängde igen dörren och utropade: — Ni slipper icke ut! (Forts. följer.)