Aftonbladet – 13 november 1841, sida 2

anden hafva utarbetats, Hr riksmarskalken och indra högt uppsatta dignitärer hafva inlåtit sig vidlyftiga underhandlingar och öfvorläggningar;l aan bar gjort teatern till en statsanstalt, om ivars ärender Statsrådet förehaft grundligare liskussioner ech plägat längre öfverläggningar ör alt mäta, såsorma en riksdagsman uttryckte ig, huru dygdig den ena aktrisen var, huru kicklig den andra, buru behöfvande den tredje ). 8. v. Konseljens ledamöter hafva för teaterns skuld ej dragit i betänkande att, med verkligt njeltemod, ställa sig mot epirionen, Ständer, riksätt, konstitutiomsutskott, ja, sjelfva åtlöjet har cke afbållit en högt dekorerad kämpe att uppstiga och föra dess talan. Vördsamma böner hafva ingifvits till regeringen, Ständerna hafv2 a flåtit skrifvelser, en medbergare har varit på vägen att förlora hufvudet, en allmän politisk amnesti har utfärdats för att rädda den Kongl. teatern, men skådeplatsens frihet — deraf blef indå ingenting. Besvär, förargelser, penningeuppoffringar, af statskassan nemligen, allt var man beredd att våga, blott man slapp den kinkiga frågans afgörande. Då kom en man och uttalade de två enkla erden: Jag spelar, och dessa magiska erd förändrade allt. Mvad hvarken den ena statsmakten eller förnuftets makt, den egna fördelens röst eller någonting amnat kunnat uträtta, det uträttade dessa båda ord. Saken synes otrolig, vi medge det, men är likväl bokstafligen sann. 8se här förloppet: Det är bekant, att Rikets Ständer, genom sitt KonstitutionsUtskott ställt konungens rådgifvare under riksrätt, för det de tillstyrkt afsiag å af lidne hofsekreteraren Bergs ansökning att i hufvudstaden få anlägga en enskild theater, sålunda formligt erkännande grundsatsen, att eit sådant afslag stridde emot 60 . Reg. formen, att de fordrat theaterns frigifvande — ehuru det skett i den enda form hvari Ständerna, utom i arslagsfrågor, kunna bestämdt tillkämmagifva sitt beslut, eller såsom en underdånig skrifvelse, och att de, för att ytterligare ådagalägga sin opinion i ämnet, indragit det anslag Kongl. Theaterm hafi af femte hufvudtiteln. Att detta var en epinionsyttring, ieke en åsyfltad penningebesparing, inhämtas bäst deraf, att Ständerna vid denna riksdag med en hittils exempellös frikostighet ökat femte hufvudtiteln, hvilken efter afdrag af theateras anslag, endast skulle utgjort 20,450 Rdr, till 85,245, således med nära sex gånger den ofvannämnda minskningen. I ingen fråga hafva Ständerna så omisskänneligt, så med alla i deras makt stående medel förklarat sin tanka som i denna och ingen menniska kuzde således misstaga sig derom. Dessa Ständernas åtgärder framkallade äfven tvenne ansökningar till Regeringen, att i hufvudstaden få anlägga enskilda theatrar, den ena, af hr kapten Lindeberg, som inkom i Juni, och den andra af öfverstlöjtnant Blom, som ingafs i Augusti månad förlidet år. Statsrådet lärer enhälligt ka tillstyrkt bifall, arsökningarna hafva flera gånger varit föredragna, man har endast föreslagit vissa för ordningen och säkerheten nödiga förbehåll, såsom att theatrarna skulle vara belägna vid fri plats och icke långt ifrån vattnet; dem etablerade censuren, anförtrodd i sjelfva polismaktens, landshöfdirngarnes och öfverståthållarnes händer, syntes undanrödja alla äldre betänkligheter om revolutionära uppmaningar, hvartill theatern kunde begagnar; men allt detta oaktadt hade det ej varit möjligt att utverka ett afgöranae. Under tiden hade en liten obemärkt, men i sitt slag och för ärendets bedömande ganska märkelig episod inträffat. En hr Lekmann hade begärt att i hufvudstaden få gifva gymnastiska föreställningar. Man vet att alltsedan Grefve Lagerbjelke blef theaterdirektör, förmådde ban utverka en befallning, som förvisade konstberidares och alla andra dylika förevisningar till Djurgårdenv, der de under sommarmånaderna fingo fritt täfla med De Broenska arfvingarnes theater, eburu dessas privilegium uttryckligen försäkrar dem att inga andra offemtliga nöjen skulle tillåtas på Djurgården. För vintermånaderna voro deremot Stockholms innevånare hänvista till det enda nöje, som bestods dem genom den kongl. thesatern, ja, en ansökning att på Djurgården anlägga en theater, för att der spela under dessa månader, afslogs. Man känner icke hvad vägar br Lehman kittat på, mer de förde bono till ett mål, som för alla amdra varit oupphbinneligt. Han ingaf nemligen en ritning på en theater, den han ärnade bygga vid Malmskilnadsgatan, således hvarken vid fri plats eller nära vattnet, och denna beviljades genast i Mars månad detta år, under det de båda ofvannämnda ansökninss men da lammen