Aftonbladet – 13 november 1841, sida 2

sin älskare inför mannens ögon; men de komma ej till en herre, om också för att dö med honom ... Då hon skref deita, var det kanske hennes mening, att för sig sjelf sjumga sin dödssolo, och hon trodde helt beskedligt att äfven du skulle sjunga din. — Du har kanske rätt; ännu har hon ej hörts af. Klockan är nu tre på morgonen; det är icke treligt, att hen kommer vid denna tid. Nå, men tala om din underbandling med hertigen och säg mig också hvarföre du kommer hem så sent. — För fan, måste jag icke, sedan jag kora ifrån hertigen, stå en hel evighet och vänta utanför den fördömda öfverstens hus, för att få veta, om han ieke händelsevis koramit hem? — Han! han är ju på beskickning till Wien? — Ja, men han her rest tillbaka, tvert emot ordres och i trots af allt hvad som kan hända. Kejsaren är uppbragt och vill låta sätta in honom på Vincennes. — Och hvarföre kom han tillbaka? — Gissar du ieke? ... För att rycka den sköra undan dina djefvulska anläggningar, som han sade i brefvet till det der rötet, som vi stängt in. — Förbannelse! utropade Herrman i det han steg upp. Kommer de Surville tillbaka, så är allt förloradt! — Just derföre måste vi gå raskt till väga, utan uppskof! ... Hertigen samtycker till giftermilet ... Ha, ha, ha! tillade Peter Herbin med ett cyniskt leende. — Om du hade sett kans ansigte, då jag bevisade honom klartsom dagen, att Montbard, den sig sjelf kallande gardes-soldaten, som han låtit giljotinera, var markisen de Souvry, hans hustrus far... och han famn sig öfvertygad att halåtit hugga hufvudet af sin svärfar!! Det var pengar värdt bara att se hans förvirrade bliek ... En emda sak kostade på mig i allt det der, det var att tala om din far, min stackars Jakob Briet. Ah! då var jag litet kederlisare karl än jag nu är! Efter ett ögonblicks tystnad återtog Peter Herbin: i — Nå väll Du kan tre mig om du vill; men hjertat hoppade i bröstet på mig när jag