Aftonbladet – 12 november 1841, sida 3

Sedan brände hon upp nigra blad i ett album, på hvilka hen tecknat några förflugna ider; hen lade på sin byrå ett bref till prinsessan de Montlaur. Detta bref innehöll hennes sista önskan i lifvet. Detta rum skänkte ej Jeanne något ljuft misne, och likväl fattade henne en ängslan, då hon pu stod färdig att lemna det. Orörlig, troende sin man underrättad om hennes alsigt, hade hon ej styrka att taga ett steg, då i detsamma hertigen, som trodde, att hans fru redan gått till sängs och insomnat, öppnade dörrn. Betagen af Jeannes bleka och vanställda ansigte, kunde han ej afbålla sig från att utropa: Hvad fattas er, min fru? Vid åsyn af sin man kände hon hela sin harm återkomma; hon ropade åt honom: Hvad vill ni, min herre? Får jag då icke en gång vara ensam inne hos mig? — Min fru, sade hertigen, förlåt min obetänksamhet; men hvad jag har att säga er, är af högsta vigt. — Min herre! utropade Jeanne, jag är sjuk, jag lider... jag behöfver hvila... jag ber, jag bönfaller, att ni lemnar mig. — Då ni hört hvad jag har att säga er, min fru, skall ni ej ångra, att ni skänkt mig dessa ögonblick. — I himlens nama, min herre, hvad vill ni då? — Sedan virt sista samtal, min fru, har jag öfvervägt er begäran om äktenskapsskilnad... Er öppna bekännelse bar sedan öfvertygat mig,