Aftonbladet – 12 november 1841, sida 3

ladu;ard ti! uppdiragande af 2 å 3 boskapsracer; stall till utbildande af en god race arbetshästar; 2:ne svinracer; schäfferi; jagt; fiske; Tedskapsverkstad; smedja och modellkammare; att lokalen bör ega det egna skaplyrne, att dess ena del bär stämpeln af ror:ia Sveriges mest sädesgifvande trakter och dess andra del af det södras samt hafva lägenhet till uppdämning emot sjö, till kalkbrämmert ech till sjölapgning, men likväl ej äga så nordligt läge, att skördarne kunna skadas af frost; att Sverige bör hafva blott ett enda Centralinstitut, och detta bekostas al staten samt skötas för dess räkning, men filiaiinstituter, eller rättareskolor, finnas ett inem hvarje provins och anordnas af landthushållningssällskaperne hos skicklige ock driftige possesiomater; att landtbruksinstitutet å Degeberg saknar lekal och aldrig kan lemna resultater, som motsvara statens och elevernes höga afgifter dert!ll, och att äfven det blifvande Institutet å Alltuna saknar lämplig lokal för mera än en Rättare-skola, men deck, genom sin närbelägenhet till Universitets-stadea Upsala, kan blifva, likt fldernau vid Greiffswald, passande att ordnas i Stats-Geonomisk rigtning m, m. — Hvarföre insändaren, svm inlåtit sig på detaille kunekapernes vida områda, förbigått Botanikens elementer, den för landtmannen så vigtiga, angenäma och nödvändiga trädgårdsskötseln, ostoch smörberedningen, saltpetersjuderiet, m. m., inser man icke. — Tvifvelsutam har dock en landtman lika stort behof, att känna dessa sist uppräknade medel att tillgodogöra Landtbrukets alster, sem att kunnas bränna kalk, uttappa en sjö, slå tagel, brygga, bränna, mälta, o. s. v. Men det är iexe så mycket denna brist i den sakkunnige insändarens uppgifter, som fastmera en verklig origtighet i hans åsigter af Landtbruks Instituternas verkningssätt, — hvilken mana funrit aemärkoingsvärd och att af allmänheten noga skärskådas och opartiskt bedömas. — Om nemligen det yttramde verkeligen vore grundadt, att Svenska Landtbrukarne i allmänhet voro pförträffligen empirister på det ställe, vid hvars egonheter de blifvit vane, så skulle Sveriges Landtkushushållning visserligen icke befiaaa sig på en så låg punkt, som den nu beklagligen intzager. — Man skulle icke då beköfva, att årligen betala den utländska jordbrukaren milieontals Riksdaler för Ladugårdsprodukter och icke, i missväxtår, införskrifva flera hun dra tusende tunnor spammål, helst landets stora areal gör, att en af menliga naturförhållanden uppkommen missväxt alltid är partie! och att således bristen borde kunna fyllas från de icke lidande provinser. Det siår icke alldeles så väl till med den emporiska förträfiligheten i allmänhet. Maximen hvad som duger på en ort, pussar ej för en annan, ville vi ock nödvändigt hafva så förändrad, att: den måtte sanningsenligt lyda: hvad som duger på en ort, kan möjligtvis vara opassande för em annam. Au alltid så vore, skulle följa af den förra rogeln, hvilket åter af både förnuft ech erfarenhet förnekas. Man dristar derföre förmeka denna empiriska förträfflighet och deremot förfäkta den sats, att Landtbruksläran, så vida den får rätteligen hänföras till veterskaperne, väl är en empirisk vetenskap, men som, för att upprättbållas och blomstra, har oumbåärligt behof a! den theori hjelpvetenskaperne lemna henne. — Landtbruket blifver alltså mera eller mindre rationelt, mera eller mindre fördelaktigt utöfvadt, allt i mån som det mera eller mindre ar bjelpvetenskaperne stödjes. Saknar det all grund i theorien, så stadnar man qvar på den punkt, då förfådran för mansåldrar sedan, höjt sig, under andra omständigheter. Saknas åter den praktiska, men icke den teorotiska bildningen, så råkar man in på ett annat vidsträckt fält af misstag och får betala dyra lärpenningar. som teori är hufvussakliga bristen hes landtbrukaren, hafva nuvarande institut hufvudsakligen blifvit organiserade i teoretisk anda, säger Insändaren, med ogillande. Ar det då Hr E:s mening, att staten blott skall verkliggöra landtmannens empiriska förträfflighet? Men då nödgas ju landsmannen för hela sin tid binda sig vid den enda jordfiåck, vid hvars bebandlande han är van? Huru skall han då slå sig ut, när nyssnärmnde jordbruks maxim börjar att göra sig gällande? Till en orts egenheter hörer ju icke ölou jordarternes olika beskaffenhet med den. hvarvid man är van? Är det då icke, här, såsom i andra fall, den hufvudsaklija bristen, som först och främst bör afhjelpas? Är det då icke rätt gjordt, att man sökt och söker, i första rummet, upphjelpa själsbildningen. Och är verkliga följden af en sådan bildning. den, att qutgående elever, som icke praktiserat före ankorasten till institutet, blifva endast projektmakare, experimentörer och faataster ? Vikunna icka föreställa oss möjligheten af ett sådant institut, att dessa, eller dylika följder skulle härflyta af sjelfva dess organisation. Institutet har ju praxis till sitt zrundfäste? Hurra kan man öfverse detta? Men nu är frågan, huru skall landmannen, i värt fattiga, men på naturtillgångar verkligen icke vanlottade, land, kunna, med den minsta möjliga tidsutdrägt, finna tillfålle att öka sitt empiriska vetande med de frukter af forskningar inom det teorstiska området och med de främmande rön af teoriens användande på lardtbruket, som ÅAunna blifva hans egendor, om han vill bemäktiga sig dem? Insändaren svarar: Det skall ske genom landtbruksinstitut och flialskolor, hvilka måste åt ett, jemförelsevis ringa, antal unga lanitmän bibringa ljus och sanning, för att sedan, genom dessas exempel och tillgöranden, elimånnare spridas. Vi instämma i detta svar, men drista tro, att härmed har Insändaren ock medgifvit. att den fokal, hvarest undervisningen lemnas, kan vara beskaffad, nära nog, huru sum heldst, blott den har nödigt iordutrymme och ett möjligast