Aftonbladet – 11 november 1841, sida 2

varande aktionen redan haft med sig? Endast len, att fästa uppmärksamheten på den skrift, vars bekanmtgörande och spridning man velat örekomma. Vill man här tillskapa ett strausiskt parti ech förskaffa boken ett fortfarande leltagande och behjertande, så skulle också säkerligem intet mer främja ett sådant mål än det, att boken blefve fälld. Och om vi på denna sak kunde lämpa det garla yttrandet al Athanasius: aDet är ett bevis, alt man sjelf icke itar på sin tro, när man brukar våld och vill tvinga andra. Så griger Satan till bila och svärd, emedan ingen sanning är i honomp, hvad blefve följden för presterskap, för kyrka oeh stat, om, genom fällandet, saken bragtes derhän, att detta yttrarde komme att fortfarande ooh allt högljuddare upprepas? EKEN nn — Svenska Biet för i dag låter på ett ställe förstå, att det finner otillständigt, att någet mer yttras i Straussiska målet före juryns sammanträde, och annonserar på ett annat med stora bekstäfver, att en skrift, benämnd: Hvad har Slraussiska läran förmått wirätta i Schweitzn, utkommer Fredags mergon, den 48 November. Således i morgon, i god tid ett riktigt larmskott före juryns sammanträde. Då alla omständigheter gifva vid handen, att man i nämnde skrift kan motse det fanatiska partiets försök, att i yttersta ögonblicket intimidera jurymännen, genom en förvriden berättelse om den bekanta bändelsen, då Strauss utnämndes till lärare i Zurich, och denna utnämning genom ett politiskt partis tillställningar återkallades, och en pension tilldelades den berömde mannen; så lärer en hvar finna det i sin ordning, att vi på förhand fästa uppmärksamheten derpå, att, såsom hela verlden nogsamt känner, den anförda händelsen i Zärich alldeles icke var en frukt af Strauss lära, hvilken icke blifvit i Zärich utspridd, utan tvertom af tillställningar, utgångna från eit politiskt parti. Dettatog fanatismen till bjelp, och, för att uppskrämma den och gifva den ett föremål, utropade Strauss för en antikrist, hvarmed det andra partiet ville störta den sanna tron. När derföre våra fanatiei framställa oväsendet i Zärich såsom en verkan af Strauss lära, så är benämningen skapad på samma sätt, som lucus non lucendo, emedan det icke var Strauss lära eller dess anhängare, utan fanatismen och dess anbängare, som tillställde oväsendet. Med detta förhöll sig nemligen så, att sedan inom åtskilliga andra kantoner religionen blifvit tagen till täckemantel för politiken, och ställningen i Zärich just då var sidan, alt det för upplysning och reformer arbetande partiet innehade regeringen, medan det nigra år förut störtade aristokratiska och med detta nära förbuzdna presterliga partiet sig sig uteslutet; så fanns äfven i denna kanton goda utsigter att göra något för aristokratiees återuppresande och mörkrets försvar, om presterna ville för tillfället låna aristokraterna religionen tillbjelp i upproret mot denlagliga styrelsen. Detta gjorde de ock. Uppfostringsrådet hade föreslagit och regeringsrådet gillade kallelsen å D:r Strauss till lärare vid högskolan i Zärich. Presterne, sem redan förut funnit sig hotade af reformer i skolväseudet, begagnade nu det mot D:r Strauss i Tysk!and uppväekta skrik om irrlärighet, och utmålade honors fråm predikstolarae för det enfaldiga landtfolket såsom en, med ett ord sagdt, djefvul, hvilken af regeringen blifvit inkallad att störta densannua tron. Det hjelpte; fanatismens låga tändes, religiöst och politiskt hyckleri blåste på, upprorskommitteer bildades och en politisk fordran eller upphäfvandet af det s. k. Siebnerkonkordatet lades religionshären i munnen. I distriktet Pfäffikon, der den fattigaste och råaste befolkningen bodde, reste en prest, Hirzel, upprorsbaneret och tågade med sina stackars får till Zärich. Dessa, och de som förenade sig med dem hade dyri fått betala herdens raseri, om regeringen velat bruka den makt hon ägde — landtfolket hade redan måst gripa till flykten, då regeringen erog sina trupper tillbaka. Men ehuruödet skonade de förledda fåren loch gaf dem ett slags seger, bested denna dock lej i annat än rågra politiska fördelar för dem, Isom tillställt uppresningen och en — pension för D:r Srauss. Se der bvad prestväldet förmått uträtta genom fanatismens uppretands till strid mot D:r Strauss namn i Schweitz. Skall väl något dylikt kunna företagas, och af den i morgon utkommande skriften understödjas i Sverige? Säkert icke. Vårt presterskap är ej det ZärichIska, och om än ett visst tidningskotteri kunde erbjuda en Hirzel, skall han dock ej här i lanIdet finna ett Pfäffikon.