Aftonbladet – 10 november 1841, sida 2

R. St. beslut och förklaringar,, som i den upppshäfda reseringsformen af 1772 påbjödos till efterlefnad, äro icke ens nämnde i den nu gällande. Då nu, på sätt, om ej minnet bedrager, 1828 års riksdags Lagutskott, under ordförande af Hr hofrättspresidenten och kommendören m. m. baron Ehrenborg, så sannt anmärkte, samt Rikets Ständer och Kongl. Maj:t äfven antogo, den lagtolkningsregel gäller, att för grundlag all arnan lag måste vika; ) är ock för hvar och en, som opartiskt och utan förut fattade meningar vill jemföra den äldre upphäfna med den nu gällende regeringsformen, ?) ostridigt, att ej blott den mindre frihet, nemligen att hur man vill, blott man ej störer statens lugn eller allmän förargelse åstadkommer, anställa religionsöfningar, är alla Svenskar medgifven, utan ock den större friheten, nemligen att från en till en annan religionslära öfvergå, är medgifven alla undersåtsare, som ej inom riket äro civile embetsmän eller hafva emot lön åtagit sig främja viss lära, såsom t. ex. de fleste eklesiastika embetsmän!?) bvilka derföre ej i regeringsformen i detta afseende beböft nämnas. Men vi erne ej begagna oss af den större friheten, ty vi äre den rätta evangeliska läran, så vidt vi förstå, bjertligen tillgifmne; utan vi vilje blott tillgodenjuta den mindre friheten, en fri utöfning af samma lära. Då nu åklagaren väl icke vill påstå, att ifrågavarande sammankomster åstadkommit uppror eller stört statens lugn, beror frågan på, huruvida, vid ifrågavarande tillfälle, allm än förargelsåstadkommits. För den som något sett sig om antingen i Guds ord eller de äldre religionsstadgarna, behöfver ej anmärkas, att ordet förarsedses här icke får tagas lika med ordet oxdska eller missbefåtenhet eiler mindre god sinnesrörelse, hvilken aldrig kan af Svenska lagar nu för tiden gynnas eller skyddas; utan att ordet förargelsafser endast sådant, som sårar en annans samvete eller religiösa känsg!a: t. ex. om någon såsom kristen ville utöfva judiska ceremoniallagen, eller såsom religionsöf ingar verkställa något som högligen stridde mot allmänna sedlighetskävslan. Men det vore likväl icke nog att ens eller annans religiösa känsla derigenom sårats; ty der står ovilkorligt, att den åstadkomna skandalen skall vara allmän, och månne åklagaren vill ens försöka bevisa, att vid ifrågavarande tillfolle åstadkommits allmän skandal, eller den allmänna sedlighbetskänslan uppenbarligen sårats? Nej, säkerligen icke; ty vid dessa tillfällen, har, 088 veterligen, icke den ringaste osedligbet hos oss föröfvats. Men om vid andra sammankomster, såsom vid dryckesgilien, lekstugor och dylika samqväm, sedligheten både i ett och annat afseende såras, Guds namn missbrukas och onde andar på ett rysligt sätt åkallas !!); hvarföre upptändes då icke förvägras. Äfven häraf är klart, att den i 16 R. F. påbjudna fria religionsöfningen afser Svenska adelsmän, borgare och bönder. Då 4809 och 48140 årens sannt liberale grundlagsstiftare tillåtit katholiker bli valmän, samt Zvinglianer, Kalvinister, Puritaner, Episkopaler, (Metodister, Qväkare, Hernhutare) m. fl. bli lagstiftare (riksdagsmän) äfven i fråga om kyrkolag för Svenska Lutheraner, vore det väl en hög grad af galenskap, att under åberopande af 4809 och 4810 årens lagstiftares icke i lagen uttryckta mening, hvilken i följd af sista punkten, 83 R. F. dessutom ej får mot ordalydelsen afses, påstå, att den i 46 S R. F. påbjudna frihet i afseende å religionsöfningen skulle gälla endast för utländningar, hvilka icke i någon händelse få bli valmän eller lagstiftare i Sverige, och för hvilka således 48 Riksdagsordningen ej behöftis. 3) Ordalydelsen af Utskottets skäl var följande: — — — att enligt allmänt erkänd grundsats för lagskipning, i de fall då serskilde lagar i samma ämne finnas hvar mot annan stridande, allmän lag eller serskild allmän författning skall vika för grundlag och en äldre lag för en nyare.p Se Utskottets betäprkande Nr 20 sid. 46. Detta skäl blef af Rikets Ständer ordagrannt begagnadt i deras underdåniga skrifvelse Nr 74, om upphäfvande af Kongl. Förordningen den 7 Dec. 1787; och deras förslag blef af konungen godkändt. ) Tydligare kunde grundlagsstiftaren knsppt uttrycka sig, än då han ej blott uttryckligen uppbäfde 4772 års rogeringsform, och således den i dess 4 påbjudna yttre (och nästan endast i tvångslegarna synbara) enighet i religionen, uten ock, i motsats dertill, ovilkorligen påbjöd, att den högsta sambällsmakten skulle skydda hvar och er vid en fri utöfning af sin religionp, samt dymedelst på det högtidligaste annibilerade ett staagande, som med obetydlig variation i orden fupnits i regeringsformerna från och med den äldsta med detta namn, nemligern cen af 1634 der 29 Juli (se dess 4 S)Man bör ock besinna, att 1809 års regeringsform är ej allenast såsom rikets främsta grundlag, den vwigtigaste, utan äfven den nyaste allmänna författning om religionsfriheten. !e) Nemligen så länge de vilja bebålla embetena och ty åtföljande löner. !1) Härvid må anföras den, i Frejas berättelse om Pastor Scotts predikningar i Amerika åsyftade, men af dess, efter uppgift, föga trovärdiga korrespondent, Hj...g, missförstådda eller uppsåtligen förvridna historia, som i äldre tryckt skrift anföres, så lydande: På 41730:talet fortgick alltjemt ci Sverge förföljelseandan mot Pietisterna eller adem, som voro gudfruktigare, än mängden — — MT ae LA, AA SL RA saa