Aftonbladet – 10 november 1841, sida 2

pville angår, så skall jag läxa upp honom. Derpå, utan att afbida mitt svar, gaf han mig en helsning med handen och gick åter in i sitt kabinett, åtföljd af de Bracciano... För första sången i min Jlefnad ångrade jag nästan att ej ha begått en lig handling... ty hade kejsaren pj försvunnit så hastigt, hade jag måhända blifvit i stånd att afslöja för honom de Braccianos afskyvärda falskhet. — Stackars Raoul! sade Jeanne bedröfvad: det är då sannt, att jag skall bringa olycka öfver alla dem, som känna deltagande för mig er Derpå tillade hon för sig sjelf: Hans aningar bedrogo honom ej... Denma kärlek skulle bli olycklig för mig... ack! alltför olycklig! — Hvad säger du, mitt barn? frågade prinsessan de Montlaur. — Ingenting ... ingenting, min tant, återtog Jeanne och vaknade upp ur sin tankfullhet Hertigen hade redan meddelat mig sina misstankar på Raoul; jag sökte öfvertyga homom huru ogrundade de voro... han trodde mig icke... och (Gud vet bäst, om jag ett enda ögonblick låtit Raoul verka på mitt beslut. Prinsessan de Montlaur betraktade sin niece med en smärtsam förvåning: hon såg i Jeannes ord både en osanning och en brist på förtroende, som gjorde henne ondt. Efter nigra ögonblieks tystnad; sade hon 1 upprörd ton: Det ges vissa hemligheter, mitt barn, som endast en mor kunde äga rätt att få veta af sin detter -.-Jag vill inga frågor göra dig... ehuru ditt beslut att skiljas vid de Bracciano ger mig anledning tro, att du ej vore så angelägen om att