Aftonbladet – 10 november 1841, sida 1

knappt framkomma med den förfärande frågan: om kejsaren skulle afslå skilsmessan ? Hon föll i en ändlös förskräckelse . .. på hvilketdera håll hon kastade ögat, såg hon endast afgrunder ... Herrman, döende... och en hel lefnad tillbragt med en man, som hon afskydde. Genom en smärtsam kontrast, framställde sig redan förtrollande syner för hennes själ, hon tyckte sig, som Herrmans hustru, lefva lycklig och okänd i en ljuf enslighet... Då förbannade hon, under förtviflans utbrott, hertig de Braccianos omensklighet, ban, som med ett enda ord kunde verkliggöra dessa lycksaliga drömmar. Liksom de menniskor, hvilka uteslutande sysselsättas af em enda rådande tanka, kunde Jeanne ej begripa denna vägran af hennes man, hvilken hon likväl erbjudit sin hela förmögenhet. På dessa våldsamma själsskakningar följde en dyster nedslagenhet; liksom fången, sedan han i ett utbrott af förtviflans raseri, förgäfves sökt uppspränga dörren till sitt fängelse, nedfaller förintad till jorden. Så mildt oeh ädelt var hennes hjerta, att det aldrig föll henne in att tveka mellan pligten och sin kärlek. Det förfärligaste i hennes belägenhet var den grymma tankan, att Herrman skulle dö... Herrman dö! Sedan hon ett ögonblick dårats af ett bedrägligt hopp, återkom denna fixa iC, som utträngde alla andra, likt sorge-klockans ringving, som öfverröstar alla andra ljud!!! Med en dödande ängslan hvilade Jeannes blick på pendylen... Hennes ögon voro torra och brännande, hennes läppar voro bleka, hennes ansigte hade en svartblå färg.