Aftonbladet – 9 november 1841, sida 3

ert hjerta an: går, så har jag föga räknat derpå . se Jag vill ej dåra mig med inbillning; men jag rodde er äga nog fasta grundsatser, att ej behöfva frukta att spela rollen af en bedragen man... Jag försökte att behaga er... men det yckades mig ej... Jag tröstade mig med tancan på de stora fördelar, förbindelsen med er skänkte mig... Ehuru er tants föraktfulla miner och bitande skämt voro mig odrägliga, samtyckte jag att ha henne i vårt hus; ehuru er örtroliga bekantskap med er kusin, öfverste de Surville, misshagade mig, sade jag ingenting derom. Jag säger än en gång: jag trodde er äga 103 fasta grundsatser att ej behöfva frukta nåsot... Jag bedrog mig... de Surville har på ett ovärdigt sätt missbrukat den lätthet han hade att få råka er. — De Surville! utropade Jeanne bestört... de Surville... — Ack, min Gud! Jag tror er, min fru, denna kärlek har varit fullkomligt platonisk, så mycket bältrel... Mina misstankar voro ogrundade... ännu bättre! Ni skulle heldre dö än förråda er pligt... ännu bättre! jag tror det fullt och fast. Ni skall lefva och ej förråda den, det svarar jag er för, ty nu skall jag vaka öfver er... Då de Sur ville kommer tillbaka, får han icke mer sätta sin fot hos mig; och i morgon flyttar er tant ur huset... Nu hoppas jag, min fru, ni är öfvertygad att det ej mera lönar mödan nämna ordet skilsmessa; ni tycks mig alltför litet känna lagen; jag vill derföre en gång för alla säga er, att äktenskapsskilnad ej nu kan äga rum, utan efter ömsesidig öfverenskommelse, eller för misshandling, eller stridighet i lynnen; hvad det första vilkoret beträffar, så ger jag aldrig milt samtycke. Ivad de andra vidkommer, har jag alltid för er hyst den aktning och vördnad, som er ställning fordrade. S:ridighet i lynnen uppenbarar sig genom våld, och jag trotsar någon att kunna tillvita mig sådant. Och för att tillintetgöra era förhoppningar, fö att qväfva dem i deras rot, bör jag säga er, mir