Aftonbladet – 9 november 1841, sida 3

Imycket arbete, som utom detta må utkräfvas? IHvad är det, som stör till ech med fursten i hans palats, som drager honom från hans nöjen och sysselsättninrar, från förfiningens njutningar och frestelserna af den modefna lyxen, från parlament och hof och prakt oeh ståt, till un dersökning af fångars belägenhet och fångvaktares arfvoden, till de utsvultnes usla läger och de brottsligas och olyckligas trångt afmälta cel:? Är det verkligen och ursprungligen välvilja? Ack nej! Vi pistå visst icke, att de perso: er, som dagligen meddela oss sina tankar öfver de: ämnev, äro mindre känsliga än andra; tvertom ar många af dem utmärkta genom deras oaflåtliga sträfvande efter den njutningen att göra godt, och äfven för deras dristighet att våga några egna och fria ideer i afseende på det rätta. Vi tro blott, alt den omedelbara axledningen till detta stora europeiska muvemang och den af skriftställarne sjelfve för deras inträdande på banan uppgifna orsaken äro tillväxten af brolt, de gamla fängelsernas otillräcklighet och behofvet af nya, osedlighelens nedstigande till de lägre klasserna och den förskräckande skepnad vår moderna pauperism småningom antagit.n ;Hvarje bemödande att förbättra fängelserna eller dess inbyggare skall derföre utgöra en kraftig väckelse för oss att inse, att den berömda fitantropien i fångvårdsförbältringen !ikamycket må tillskrifvas fruktan som välvilja, och ofta kan legalisera grymhet och lidande under masken af välviljande reformer. Visst är, att cellsystemet kan i tillämpningen utgöra ett af de mest grymm2, negativl verksamma, strafbätt, och på samma gång synas som eit al de oskyldigaste bland alla, som den moderna lagskipniugen påfunnit. Vi hafva i vårt fädernesland haft tlifälle att se dess mer än fördubblade verkningar i vansinnighet, förtviflan, sjelfmord och död.n Under den redogörelse rec. lemnar för arbetet, råkar han på ett ställe i strid med författ.. och anmärker slutligen tvänne omissioner, dem han önskade se rältade i en ny upplaga. Striden angår frågan om afskaffande :f dödsstraffen, dem rec. anser vara menskligare än inspärrningen, med den erinran, att hvad moraliteten af dessa tvänne olika straffarter vidkommer, kan den enas ej bättre försvaras än des andras. Hvad angår omissionerra, dem :ec. önskade se rättad2 i en ny upplaga, finner rec. den ena i saknaden af något stadgande för behandlivgen af politiska fångar, och siger härom: Om meningen härmed är, att medelst tillbjelp afen svensk jury — om hvilhen man kan säga, att den har sitt namn af hvad den icke är, såsom lucus a nor lucendo — bemäktiga sig en poiitisk motståndare eller en hatad författare, och låta sätta honom i en cell, 9 fot lång och 5 fot bred, då det handlar om ett år, men eljest 43 fot lång och 9 fot bred, med 9 timmars r5re!se i veckan på en trång gård, utan annan lindring än arbete, om det begäres, två eller tre andaktsböcker, och uppbsiggelsen af en sällan ej krypande, spionerande, sqvallerförande själasörjare — hvaremot vänners och anförvandters tillträde är förbudet — Om detta, säga vi, är meningen, så måste man tillstå, att denna behandling närmar sig likaväl de moderna politiska förföljelserna, somj Venedigs blykamrar och Österrikes fästningar, utan att ändock väcka samma uppseende cch afsky. Den andra omissionen finner rec. deri, attin-) genting blifvit sagdt till förmån för ännv icke förvunne förbryta:es rättighet att åtnjuta all den beqvämlighet, som med hans förvarande är förenlig. Rec. finner en sådan jersons afskiljande i en särskild cell både nödig och för den fångne förmånlig; men erinror isynnerhet, att en dylik fånge ej bör stängas fiån besök af sina vänner, med vilkor, att dessa ske enligt bestämda föreskrifter. Med undantag af de sa snmärkningar ger likväl recensenten författ. en förtjent komplimang för den humanvilet, som framlyser i hans arbete. Han fordrar t. ex., heter det hir, att moder och barn aldrig skola åtskiljas; att matportionerna i fängelset icke skola minskas till en svälttortur; att icke alla fångens inkomster skola uppslukas, för alt ersätta staten dess utgifter; alt allvarliga bemödanden köra göras af Ickal-kommittcer eller allmänna inspektörer alt förskaffa en ärlig sysselsältnng åt frigifna fångar, åt fattigdomen eller okunnigheten; och framför allt, att uppfostran, hjelp åt de fattiga och kristlig kärlek skall mera söka förekomma än straffa brotten. Sådana tänkesätt hedra Prins OsOSA RN NN TA ESR ltr att just Aamedam kajsaren skilt csr vid cr