Aftonbladet – 9 november 1841, sida 2

— Nå, men är det väl ert allvar, min lru? Är jag er man eller är jag det icke? — Jag har icke dolt för er, min herre, de orsaker, som förmådde mig att samtycka till vår förening; min innerliga tacksamhet för en slägtinge, som uppfostrat mig, och hvars existens jag derigenom betryggade. : — Det är, i sanning, ganska smickrande för mig; men jag ville gerna veta resultatet af alla de omöjligheter, ni anför. — Resultatet, min herre, är, att jag aldrig samtycker att bo med er på någon af våra egendomar. — Det låter fabelaktigt, sade hertigen, i de! ban förde handen till pannan, liksom han e satte tro till hvad han hörde. Nå, men niskäm. tar väl bara! Ni tror mig då vara bra enfaldig och blind? Ni samtycker aldrig, alt bo men mig på någon af våra egendomar, säger nil Hvad skall det betyda? Har jag då inga rättigheter! Tror ni att jag icke vet, huru man bebandlai nyckfulla och dåraktiga qvinnor? Tror ni, at! emedan det behagar er att säga nej, jag ej har mod och vilja att säga ja? s Medan hertigen så talade, förmådde har knappt återhålla sin alltmer och mer tilltagande hetta. — Men jag gör orätt i att bry mig om at ens svara er ... jag har hittills varit alltfö svag; jag har anbillit, i stället att befalla; jat har underkastat mig många olägenheter, hvilk: jag borde varit qvitt; att börja med, så skal er tant, efter sakerna kommit att stå på der foten, flytta ur huset i morgon dag. Ha, mi: fru, ni vet icke med hvem ni har att göra .. jag skall tvinga er, jag. — Dessa tvister anstå hvarken er eller mig min herre; de bevisa blott omöjligheten af at längre lefva tillsammans. Det ges ett sätt at afhjelpa allt; kejsaren ger sjelf exemplet .. äktenskapsskilnad!