Aftonbladet – 8 november 1841, sida 1

anser jag det tillhöra mig såsom sjöman att bedöma tilidragelsen både med afseende på sjötjenstens bestånd och parternes fordran på rättvisa. Jag skall derföre i enlighet med min öfvertygelse, lixa oeförställdt yttra mig öfver krigsfiskalens påståenden som öfver det i anledning deraf framkiallade försvaret. Loggbokens förning,, har al krigsfiskalen blifvit klandrad, först i det hänseendet att anteckningarne ieke varit attesterade af behörig person. Detta klander hvilar så mycket mera på ett misstag, som alltidåhittills den ena vakter, då endast en medkommenderad officer funnits omberd, varit ställd under hefäl af den underofficer som ansetts lämpligast, antigen anpsvars-styrmannen eller uppbörds korstapeln, synnerligen under dens af dem som varit flaggjunkare, utan att mig vetterligt andra ordres, än munteliga, dertill behöfts. För det andra har krigsfiskalen anmärkt, att Loggboken ej upptagit middagsrapporterne i sin belbet, i enligbet med bestämda föreskriften i 446 . af 4834 års sjöreglemente. Denna ., afhandlande anrsvars-styrmannens skyldigheter, bestämmer likväl icke, lika litet som sjelfva formuläret vid slutet af reglementet, huru vidlyfiist dagsarbetena eller ens om de skola upptegas. Då i alla fall styrda kurser och distancer visa fartygets presumerade väg, och observerad latitud, jemte andra observatiener, äre intagne, terde den i detta mål emot ansvars-syrmannen anmärkte uraktlåtenhet skäligen få anses som ott formfel, möj!iger grundadt på ett ångfartygs raka ech korta reseturer och på intet sätt hvarken bidragande till eller hindrande strandningen. Loggbeken är ett hufvuddokument, hvarifrån både Chefen och officerarne kopiera eller låta kopiera mer eller mindre fullständigt, hvad för framtidem kan synas intressantast, och att detta nu uraktlåtits af chefen på ångfartyget är så mycket mindre af vigt, som det troligen blifvit verkställdt i händelse ingen strandning skett, för att sedermera vid mera ordentlig afmönstrieg aflemnas. — pLodningen med Eriksonska patentlodet kan så mycket mindre frånkännas vitsord, som dess säkerhet är allmänt erkänd, på ångfartyget pröfvad och dessutom bekräftad derigenom, att de antydda, lodningarne inträffat med dem i Specialen uppgifna, äfven långs den eurs, ångfartyget måste hafva gått. Leggningssättet,, så vidt jag bar mig bekant, är det enda på irgfartyg brukliga och säkra, hvaremot, enligt hvad jag sjelf öfvertygat mig, loggning med vanlig loggnina är mycket esäker. Den i ångfartytyget Odins loggbok antydda distansen har också varit förundrarsvärdt rigtig och kanske påilitligare än på ett seglande fartyg, som gjort lika rak och stark fart, beräknad enligt vanlig loggning. För att hålla utkik, sådan den, enligt 260 8. i 4834 års reglemente, föreskrifves, fordras större fartyg och besättnizgar. Utkik sättes då stundom utem relingen på krarbalken, hvilken på fregatter eller linieskepp ar tillräckligen rymlig, att gifva utkiken nödigt fäste, stundom inom relingen på kranbalken med hufvudet öfver relingen, ögonen vända utåt och derjemte på fockråen ; men aldrig på storråen, ehuru i 4834 års reglemente stir under-råer. Till dessa utkik, inberäknadt gångbord och låringar, fordras 7 man och således med flera ombyten mycket folk. På en ångbåt, med en obetydlig besättning, blir förhållandet olika; på sjelfva backen vid kranbalken stå de med lika nytta, som utom reling2n, på sjelfva kranbalken, der man onödigt risquerade, att förlora manskap, som lätteligen kunde falla öfverbord oeh krossas af skoflarne. Besättningens styrka på Odin kunde ej medgifva mera än tvenne utkik, hvilka, om de iekttoge nödig uppmärksamhet på sin tjenst, här voro lika väl placerade som på kranbalkarne, eller en af dem på fockråen. Det är dessutom endast sjövanan och uppmärksamheten, som leda till säkerhet, icke det större antalet af folk. Att instruera utkiken tillhör vaktbefälhafvaren efter olika omständigheter, helst som ansvaret för vakten och fartyget under dess vakt endast tillhör honom.p Ehuru sist men dock vigtigast af allt, bör jag icke uraktlåta, att anmärka den af krigsfiskalen yttrade sats, att befälhafvarne på kronans fartyg, som strandat eller gjort haveri, alltid måste förutsättas skyldige, till dess att de bevisat motsatsen. Kunde denna lära antagas såsom gällande, skulle också alldrig i någet land finnas ett befäl, som åtog sig deltaga i dess sjöförsvar. Sker en sådan olycka om natten borde den snarare presumeras orsakad af vaktbafvande officeren, som mera då än om dagen är ansvarig för skeppet. Men äfven detta skulle ofta vara lika orättvist, enär olyckan kunde härflyta från ett af ror-gångaren i ett grannlaga ögonblick oriktigt lagdt roder eller från en för sent eller för bittida lossad brass eller i följd af en utaf tanklösheten vid kompassen lagd ljussax, hvilket sednare jag sjelf varit nära, att till min och hela fartygets undergång få bevittna. Dessutom då förhällanderne röra skeppsräkningar och bestick, torde väl i allmänhet prexsumtionen snarast fästas vid den som FASER ORO NR Nn AGE WE NE ERE RENEE