Aftonbladet – 8 november 1841, sida 1

Min själ svingar sig upp mot Gud... er röst kallar mig... jag ser evighetens morgonrodnad ... mina ögon tillslutas Jag vaknar ur en djup svimning. Nyss frågade jag mig sjelf, om jag fanns till. Jag såg omkring mig; jag lade handen på min brännande panna... jag återläste början af detta bref. Jag påminde mig allt. Jag har i sanning erfarit en besynnerlig, djup, outsäglig känsla... Allt spritter ännu i mig. Det synes mig, som det blott varit en bländande strålglans, hvarpå följde en afgrundens natt, som nedtryckte mina sinnen. Hvad menniskan är besynnerlig! Hennes inbillsing för henne ifrån himlen tillbaka på jorden... Nyss tyckte jag mig se ini oändlighetens perspektiv... i evigheten... Nu tänker jag med behag på jordens minsta verkligheter . .. förtjusande verkligheter, som er närvaro skulle försköna ännu mer, liksom solstrålarne försköna em redan förut vacker trakt. Ni vet ej hvilka förtrollande drömmar fört mig till det mål, jag uppnått. Ni vet ej, att ni gjort för omöjligt för mig att lefva... genom de gyllne drömmar, tamkan på er framloekat i min själ. Ni skall aldrig känna, ack, aldrig! det paradis, i hvilket jag lefde hos er. Jag har liksom en aning, att dessa syner åter skola komma för mig, då jag får sofva den eviga sömnen. Jag har alltid trott, att Gud i sin oändliga