Aftonbladet – 8 november 1841, sida 1

mildhet gaf dem, kan ville vedergälla deras lidanden, en dröm af det eviga lifvet. Mitt lifs gyllne dröm var en dold tillflykt liksom ett fogelbo midt ibland stora skogar, klara vatten, djupa ensligheter; det var ett långt irrande på dessa sjöar, sem månan försilfrade och der vi framskredo i en bräcklig båt som två lyckliga skuggor. Det var de milda oeh glada samspråken på vinteraftnarne, då elden muntert sprakar i spiseln och nordostvinden susar derute. Säg mig, är det väl möjligt att lefva längre, då man vågat lyfta tankan till dessa förtrollningens sferer? Förlåt, nu är jag lugnare; jag har bedit. Jag känner ingen bitterhet i hjertat, intet tvifvel, ingen fruktan... ud är nöjd med mig Jag skall ej förgripa mig på mitt lif, och ändå skall jag ej lefva i morgon vid denna tid. Jag har begripit era sista ord... då jag berättade er min sorgliga barndom... Jeanne ...ni älskär mig!... Ja ni älskar mig.,. Jag känner det på den längtan, som i två dagar höjt mig öfver menskligheten. Jeanne. ..var tillfreds... Jag skall dö vid namnet af denna kärlek, som er mun aldrig bekännt, era ögon aldrig förrådt, och som Gud likväl uppenbarat för mig. Man säger, att vissa utvalda veta af ögonblieket för deras död genom en osynlig och öfvernaturlig harmoni, .-som försänker dem i en oändlig hänryckning. Så är det med mig, Jeanne.