Aftonbladet – 5 november 1841, sida 2

På regn följer solsken, och på solsken regn; när ebbens tid är öfver, så kommer floden, så visst som månen vänder sig omkring jorden och jorden omkring solen; så visst som löfvet faller af träden mot vintern och åter framspirar när vårsolen vaknar. Derföre: låt reaktionen hafva segrat, dess glädje skall blifva kort, och mör dess timme slår, då vänder bladet sig. Vinden fyller seglet, och modet och glädjen svälla åter i barmen. Då frar friheten åter en af sina stora segrar. Reaktionens tid är hvilans tid, hvarunder de trötta krafterna insuga näring och spännkraft till det kommande dagsverket. Derföre är hvilans tid icke förlorad, tvertom: der är så nödvändig som nattens kyliga lugn för hela lifsutveckliagen. I dess stilla sköte utveeklas det frö, som nedlades i jorden, tilldess den frambrytande solen kallar det till lif, till en rik blomstring och mogna frukter. Oeh här visar sig nu den stera skilnaden emellan naturens och historiens lif. Den förra rör sig uti ett evigt kretslopp och vänder beständigt tillbaka till samma punkt; men andans verkningar, om de icke framgå i en rät linea — framåt gå de dock i evighet. Vi erinre oss här ett visserligen gammalt, men också mycket åskådligt, uttryck: historien går fram i spiraler. Förlorad för framskridandet är derföre icke ens den tid, som synes stå stilla eller till och med gå tillbaka. Och hvilken tid kunde vara lämpligare, att visa sanningen af denna sats, än just vår? Det är icke fordna Tories, som uti Peels person ) hafva åter kommit till makten, utan den med tidsandans utveckling försonade Toryismen. Det är kanske de liberala idernas största triumf, att de skola tvinga sin gamle arffiende att gå i deras tjenst — tvinga honom att utföra deras vilja, visserligen långsammare, än det skulle ske genom dessa ideers egentliga representanter, men också desto säkrare och varaktigare. Och visserligen är Guizot mannen från Gent, men huru himmelsvidt åtskiljd från den, som rånade en milliard åt emigranterne och införde eensur och Jesuiter! Han och hela det herrskande partist i Frankrike äro den gamla revolutionens ättborna söner och de verksammaste deltagare i Julirevolutienen; ech om de än ieke gjort för Franmkrike, hvad denna revolution syntes lofva, så har dock det, hvarefter vi sträfva, den konstitutionella monarkien ingen uppriktigare anhängare, än dem. Så är det också öfverallt. Hvad som vid första ögonkastet förekommer oss såsom en reaktion, är icke annat än den hvila, hvarunder de gjorda framstegen skola slå djupa rötter, och samla kraft till nya bedrifter och nya segrar. Eller förmärken j det icke, att det är i upplysningens och frihetens tjenst, som Ryssland bygger jermvägar och skolor och dresserar Österns barbarer; som Österrike så mäktigt framgår i alla materiella intressen; som Preussen hyllar vetenskapens såsom sin lifsprincip, och genom sin värnepligt (mationalbeväring), sin kommunalinrättning och många dylika institutioner icke mindre lägger grunden till sann konstitutionsfriket, än det t. ex. genom sin tullförening arbetar för Tysklands enhet? Och har icke just ifrån sistnämnda land denna så kallade reaktionens tid varit rik på vittnesbörd om, att tidens fullbordan för Preussen är nära för handen? 1 sanning, de reaktionära måste vara nöjde med mycket litet, om de kunna känna sig tillfreds med en tid, i kvilken hvarje dag inrymmer mera åt friheten, hvarje dag både i staten och vetenskapen visar nya fenomener. Och nu hos oss? N Visserligen har Christian den Åttonde icke trott sig böra uppfylla den förväntan, som mångs fästade vid hans uppstigande på tbrenen. Men det är ingen olycka. Det är, från en högre ståndpunkt betraktadt, kanske ett godt, att Danmark icke alltför lätt har uppnått, hvad det vis serligen skall högst uppskatta och bäst veta be gagna, när det en gång tillfaller folket, såsom der mogna frukten af en djupt insedd sanning och ett ihärdigt arbete. Visserligen äro de män som ännu omgifva tkromen, hvarken stora stats män eller stera vänner af reformer; men lika som tiden till och med på dem visar sin oemot ståndliga makt, så uppväxer det vid deras sid: en ny generation, som är bestämd att en gån; intaga deras plats, och som till denna skola med föra helt andra lefnadsåsigter och skapa en hel annan framtid. Slutligen är väl äfven folke långt ifrån, att hafva visat den kraft och ihär dighet, som hade varit nödvändig, för att des sak nu skulle hafva segrat. Men det har likvä gjort ett ofantligt steg framåt, som aldrig kai blifva ogjordt, och de ider, som med nyheten ) Sir Robert Peel, nuvarande premierministern OR I