Aftonbladet – 4 november 1841, sida 2

stå icke ett kallt reflekterande, sinnligt förstånd, utan inbegreppet af andens saxatliga, på det högre rigtade fumktioner. Så mycket är imedlertid säkert, att icke för den spelande lättsinnigheten, ieke för den toma nyfikenheten, icke för! den veka och tröga tanklösheten, icke ens för den kalla, högmediga tanken öppnar ordet sin helgedom. Sjelfmanande till kärlek, till högsinnadt ädelt allvar och sjelfförsakande verksamhet, erferdras det äfven sinne för dessa egenskaper, för att tillegna oss det, eller, såsom det äfven uttrycker sig, för att finna Gud, miste vi söka honem. Och Gud är icke de dödas Svd, utan deras, soma lefvande äro. Deita gäller tramför allt med hänsigt till andligt Hf och död. Ej såsom ett ofruktsamt och dödt tankefantem, utan såseora lif och verkande kraft kan ban bo uti ea mensklig själ, och endast den, hvilken längtar efter uppväckelse ur den andiiga dödssömnen, kan han besöka. Då Christus, kring hvilken allt skriffen3 ord sluter sig, såsom skalet emkring dess kärna, derföre säger om sig, att ham är sanningen, förbliifver han det derföre lika visst, äfven om vi ej mögte fatta den höga sanningen. Och så vidt allt i den Hel. Skrift, ifrån benves första blad till hennes sista, är en del af den organism, hbvarmedeist Guds råd om oss genom Christum framställer sig objektift förkroppsligadt: så har det ock härigenom lika visst del af samma eviga sanning, äfven om vi skulle misskänna och missförstå det. Så tillvida bar också Luther rätt, att ordet är sannt; det må riama sig med förnuftet, huru det viilp Icke så, som skulle ordet, sjelf dea högsta manifestation af det absoluta förnuftet, vara i strid mot vårt förnuft. Om det ej rimmar sig med förnuftet, så kunne vi vara öfvertygade, att vi ej fattat det rätt. Sin fulla sanning för oss får det först då, när det harmoniskt tillfredsställer vårt hela odelbara andliga jag, ej mindre vår tanke och åstundsn än vår känsla. Men derföre är också det andra yttrandet af Luther ej mindre riktigt och sannt, alt förnuftet är det aidra bästa bland jorde ting, ja gudomligt Men dess sanning Neger, då set förnuftenligt och mMedelst tänkandets medling till icke heller i den utväries bokstafven i och för sig, utan I andan. Ju mer det med hänsigt till den utvärtes form, hvari det framträder, tillika fattas rent menskligt, lämpadt efter den tids bildningsgrad, behof och förhållanden, då det gafs, samt bärande sig såsom affattadt af menniskor med clika lyene och cgenskaper, der individuella egendomlighet, som åtföljer hvarje genom menniskor gilvet verk, desto mer framistår det i dess gudomlighet. Men härutaf förklarar sig redan mer än tillräckligt, hvarföre uppfatiningen af detsamma alitid måste blifva föremål för strid. Äfven der vördnaden för detsamma är fullkomligt lika, så festhåller sig den ene mer vid någon viss bokstaf, den andre intränger mer till sjelfva andan, den ene uppfattar det från en sida, den andre från en annan. Lägge vi ännu härtill, ati lika litet den religiös2, som den öfriga menskliga utvecklingen kar vara isolerad, utan, än skyndande före, än följande på den öfriga utvecklingen, dock i det beia taget, alltid påste med denna gå jemna steg och vara utaf den berodende: så uppkommer härigenom äfven en relatif olikhet i tolkningen under särskilda tidsoch bildningsperioder. Arnorlunda kan det ej heller vara, om det gudomliga ordet skall vara ett ord för alla tider. Om således, enligt hvad våra trosförvandter i Tyskland påstå, (Neander, Ullman m. fl), en ny epok så uti kyrkligt som i borgerligt hänseende, är i brytning och annalkande: så är det sannolikt, att bibeltolkningem i det hela på nytt måste komma att undergå lika väsendtliga modifikatiener, som den, hvilken under medeltiden var den rådande, undergick gensm reformatorerna, utan att derföre vördnaden för ordet sjelf blifver mindre, utan fastmer långt större än nåzgonsin tillförene. Att under fortskridandet mot detta mål äfven den religiösa striden, liksom den borgerliga, har sina ultras, kemi. å ena sidan de, som hålla sig fast vid det traditiorella och anse den redan hunna ståndpunkten för ett non plus ultra, och å den andra de, som på eller bredvid den ena grunden, förutan hvilken inger annan kan läggas, söka uppföra sina egna bräcktiga vishetsbyggnader, har uti sakens natur sin grund. Men båda inverka de, betraktade i och för sig i sin ensidighet, i Jila väsendtlig mån menligt på det sannt kristliga lifvet. De förra, emedan de förbise, att det gudom! iga ordet sje!l aldrig har sin sanning för någon, utan så vidt dess sanzing bevittnar sig af vir egen ande, och binda sig vid detsamma såsom vid en blott utvärtes auktoritet, samt derföre så lätt förvandla det ord, som endast är oss gifvet för väckelse TESS SNR RT EEE RE EET SA AR ee n ngsligt ut. Jag är ensam, det bär börjar blili. Jösg oamn Las marduvsllerne Man Ian bo: