Aftonbladet – 4 november 1841, sida 2

— Jag heter Anacbarsis Boisseau, sade en annan röst. Jag har en ganska vigtig sak att meddela er. Nigot lugnad, lade Herrman ifrån sig sin dolk, påtände ett vaxl!jus, bad Boisseau vänta ett ögonbliek, klädde sig och öppnade dörren, icke utan en inre rörelse. Boisseaus fysionomi uttryckte en sällsam bl:ndning af fruktan, sjelfklokhet och nyfikenhet. Ett ögonblick iakttog han tystnad, betagen met sin vilja af Herrmans sköna utseende, bans ungdom, och framför allt hans sorgliga, men godhetsfulla min. Hen kunde icke tro, att detta intagande melankoliska ansigte dolde en så förderivad själ Ozaktadt sitt otycksbringande diplomatiska värf kände sig likväl Boissesu i detta afgörande ögonblick ganska förlägen, att förklara ändamålet med sitt besök. Han stammade oupphörligt fram sina hm. hm, i det ban så långsamt som möjligt aftog sir kappa. Förvånad öfver Boisseaus tystnad, sade Hermar till honom med sin milda röst: — Får jag vetsz, min herre, med hvilken jag har äran att tala och hvad jag kan tilfräkna et besök vid så ovanlig tid? . oo — Ingenting är billigare, min bästa herre, ingenting är billigare, återtog Boisseau med någo upprörd stämma; ty i det han machinmessig kastade ögonen omkring sig hade han blifvi varse dolken, som Herrman, i hastigheten at stiga upp, hade endast till hälften dolt unde: bufvudkudden, och hvars hvassa och blanka stål framblixtrade i dunklet. — En menniska, som sofver med dolk hos sig, sade Anacharsis för sig sjelf, måste vara i stånd till allt. Raoul har, min sann, rätt. Oaktadt sitt milda ansigte, är han en tiger. Portvakten har gått sin väg, han såg dessutom rätt elak ut, detta hus är enstaka och ser