Aftonbladet – 4 november 1841, sida 2

TBEEOLOGISKA AFORISMER. Det är en bekant och erkänd sats, att endasi för anden upplåter sig anden. Han gäller i hvarje fack utaf andligt lif och verksambet. För at fatta och förstå konstens skapelser fordras sinne för skön konst och studium. Det aldra skönaste musikstycke blir utan intresse för den, som sjelf saknar känmedom af musik och öra. Målarens och bildhuggarens mästerverk hafva för den oinvigde endast färger och former, men ingen sjä! Detsamma är äfven förhållandst med alla tankens skapelser, ifråa de sublimaste verk af deu spekulativa djupsinnigheten ända ned till dem af en blott mekanisk förståndsoperation. Det gilves ingen mera hbegåfvad tänkare, som icke i alla tider haft anledning att beklaga sig, att han af få varit förstådd, liksom å andra sidan den handgripligaste geometriska sanning för mången förblifver en oupplöslig gåta. På samma sätt äfven uti all iabördes mensklig beröring. Det erfordras alltid en viss Hkstämmighet för att förstå och intränga i djupet al en annans innersta. För att begripa en skön själ, behöfver man sjelf en själ; oem man vill fatta en tänkare, får man ej sjelf vara ytlig. Att det aldra högsta ämnet för vår andes fsttning, allt lifs rot och hemlighet, härifrån aldra minst kan göra undantag bör af sig sjelft vara tydligt för bvar och en. Derföre är Guds väsende och verk på en gång det a!dra uppcebarsste ech det aldra hemlighetsfullaste. Den ene ser i verldsbändelserna ett förvirradt kaos, den andre en gudomlig kärleks och vishets eviga ordning. Den ene genomströmmas uiaf vördande beundran och tillbedjan, der den andre står kall och stum. Lämpa vi detta på den Hel. Skrift, så inlyser härutaf äfvea orsaken, hvarföre hon för dena enc förblifver en förseglad boks ord, dem ivgen läsa kan, medan för en annan åter hennes insegel upplåtas och den gudomliga Isisbilden — om vi må låna ett ord ifrån den anande hedniska myihen — afslöjar sig för andens häpnande öga. Söke vi åter ett namn uppå den sinnesbeskalfenhet, för hvilksn hon upplåter sina insegel: så har det på olika tider och af obka författare blifvit olikaZEbestämdt. Den kallades bör, begrundning och pröfning af de gamle — oratio, meditatio, tentatio; — den har utaf andra blfvit kallad tro; den kallas af Christus sjelf än hunger och törst efter rättfärdigheten (Maun ö: 6) än renhjertenhet (de renbjertade skola sc Gud, Matth. 5: 8), än en allvarlig praktisk sanningskärlek (den som gör sanninger, han kommer till ljuset, Joh. 3: 84); och hvarföre icke äfven kalla den förnuft? så vidt vi dermed för