Aftonbladet – 4 november 1841, sida 2

ängsligt ut. Jag är ensam, det bär börjar bli i ka kinkigt som hes guerilleros. Man kunde i sannisg säga, att ödet envisas med att taga mig för den der ursinnnige de Boitol. ; Dessa reflexioner, sor Boisseau gjorde för sig! sjelf, tillfred:stälde ej Herrmans oroliga nyfikenhet. Han återiog med någon otålighe. — Jag önskar veta ändamålet med ert besök, min herrel... Klockan är 3 på morgonen, jag har icke den äran alt känna er... och det måste vara ett ganska vigtigt skäl, som. .— I sanning ganska vigtigt, min herre;i annat fall hade jag ej tagit mig friheten komma att väcka upp er så tidizt. — Tala, min herre, jag hör er. — Boisseau började åter känna tvekan. Huru skulle han bringa detta svåra samtal å banne? Ändtligen fattade han mod, kallade sin fintlighet till bjelp, och sade till Herrman i en både faderlig och bemlighetsfull ton: — Unge man . .. okända beskyddare hafva skickat mig till er... er belägenhet bar djupt rört dem, de vilja ert väl... Men omständigheterna äro sådana, att de ej här kusna belt och hållet utöfva sin välvilja mot er... för att erfara fulla verkan deraf... måste ni vara borta i från! Paris. oo— Jag förstår intet ord af hvad ni har godheten säga mig... yttrade Herrman i kall ton och kastade på Boisseau en genomträngande blick, som syntes exdiplomaten vara ett elakt förebud. Icke desto mindre låtsade han ett Jugn, som han ej ägde, och återtog: oo — Jag tycker likväl, min bästa herre, att jag förklarar mig ganska tydligt. Okända beskyddare skulle njuta största tillfredsställelse af at se er 2flägsnad ifrån Paris, ett ställe, som alltid är farligt för unga menniskor, och som endast erbjuder ett ganska måttligt behag åt personer,